Jag vill, jag vill, ja vill!

Och så trodde jag att jag hade gått och blivit vuxen när jag inte kunde komma på en enda sak jag ville ha i julklapp.. Men ju mer folk frågade desto mer började jag fundera. Och med allt för mycket fri tid är det inte svårt att hitta roliga saker.



den här krukan tex.

http://store.vitaminliving.com/biologic-iv-plant-pots/iv-plant-pot-black/prod_4.html



fast köp ingen åt mig. Jag tänkte tillverka en själv. kan inte va så svårt. behöver bara någon som jobbar på ett sjukhus, alternativt kommer att besöka ett sjukhus inom en snar framtid (säg bara att du vill behålla ställningen och droppet som en souvenir), och är beredd att "låna" några tillbehör. sverige har ju gratis sjukvård, så då kan man väl begära att man ska få en påse med dropp om man behöver. Och en ställning. Bara en. nu tänker ni säkert, ja men tänk om alla skulle vilja ha det, det skulle inte gå. nej det skulle det inte, men nu är det inte så att alla vill ha en påse dropp och en ställning för att tillverka en ball kruka. Och förresten så har jag bara varit på sjukhuset en gång i sverige och tycker därför att jag är berättigad till lite återbäring för alla skattepengar jag betalat. Inte för att jag skattat så mycket hitills, men mer än jag har fått nytta av i alla fall. Dessutom planerar jag att bo i sverige i framtiden och eftersom jag kommer att bli rik så kommer jag betala mycket skatt till den svenska staten så... Om någon politiker mot förmodan skulle läsa detta så tycker jag att det vore lämpligt att lämna en motion, (eller heter det proposition, äh ni fattar) som säger att alla som inte utnyttjat det svenska sjuksystemet på länge är berättigad till en gratis påse med dropp och en tillhörande ställning. . .

nr 1, two to go

Första långbanetävlingen den här terminen. Och första veckan simningen faktiskt känts bra. Den här veckan har varit som natt och dag jämfört med resten av terminen och det känns grymt bra. Persade på 50 fritt i helgen. 1/10 vilket utan toppning var oförväntat. Tiden, 26.01 kanske känns lite irriterande men det är synd att klaga när jag aldrig varit snabbare förut. Var snabb på 50 men inte fullt så snabb på 100. hade 58.3 på frisimmet och 1.02.6 på fjärilen. feg ut men stark hem så det får jag ta med mig till framtiden. Nästa helg blir det SM kortbana, sen helgen efter det blir det US nationals yards. Allt i ett, och om allt går som jag vill kommer det gå snabbare och snabbare för varje avstamp. Vad som kommer hända vet bara framtiden, men jag vet att om två dagar sitter jag på ett plan till sverige.

Det var då, det här är nu

- Jag vill så mycket som jag inte skulle vilja att jag ville.

(Ingen rubrik)

Det är något jag vill skriva om. Men jag vet inte om jag borde. Jag vet inte var jag ska börjar, och jag vet inte hur jag ska sluta. Men jag måste få skriva av mig. Jag måste få berätta historien om Bill George.
Förra året hade vi en Massör som hette Bill George. Han var alltid glad, pratade alltid lite för mycket, och hans alabama-dialekt var alltid lite svår att förstå. Bill George finns inte längre. Han dog i tisdags, efter en lång kamp mot cancer. Det gör ont att tänka på det, och det gör ont att skriva om det. Det som gör mest ont är att tänka på alla drömmar han hade. Våra samtal kom oundvikligen alltid in på resor. Han berättade om alla resor han och hans fru hade gjort när de var yngre och mer än ofta berättade han om resor han inte hunnit med än men som han nån gång i framtiden ville få tid och råd till. Och när jag tänker tillbaka på våra samtal får jag lite dåligt samvete. För varje gång han berättade om saker han ville göra var jag alltid positiv och uppmuntrade honom alltid till att resa. Det kanske låter konstigt att uppmuntran kan få mig att få dåligt samvete. Men aldrig när vi pratade skänkte jag en tanke till hans cancer. Jag övervägde aldrig möjligheten att han faktiskt kanske aldrig skulle på möjlighet att uppfylla alla sina önskningar. Jag skänkte aldrig en tanke till att han kanske inte mådde så bra som han ville få oss att tro. Och när vår tränare förra veckan berättade att han var inne på sjukhuset igen, övervägde jag aldrig möjligheten att han kanske inte skulle klara det.
Vi hade begravning igår. Det gjorde ont. det gjorde ont att se hans fru gråta, det gjorde ont att se min tränare och lagkamrater gråta, men mest ont gjorde det att gråta själv. Jag försökte så gott jag kunde att inte gråta för mycket, för jag kände inte att jag hade rätt att vara så ledsen som jag faktiskt var. Bergravningen var i en katolsk kyrka och allt prat om Gud som vår skapare, hjälpte till att hålla mig distraherad. Men när min tränare, han som alltid står stark och självsäker, gick upp för att hålla sitt tal och bröt ut i tårar gick det inte att hålla något tillbaka.
Det var en jobbig dag. Jag är dålig på att hantera sorg. Men jag vet att svåra saker gör mig starkare, och jag vet också att Bills drömmar kommer att uppfyllas, på ett eller annat sätt.

Im sick of this shit

i helgen var det första gången för mig i Louisiana. Vi simmade LSU och New Orleans två dagar i rad. I helgen var också första gången jag har blivit rikigt laddad inför en lagkapp. Och då menar jag RIKTIGT laddad. Vi låg under och för att vinna tävlingen var vi tvungen att komma två i lagkappen, 4x100 fritt. Han satte mig på sista sträckan och innan vi gick upp för att starta kom kommentaren: - Im expecting a huge swim from you Ida! Så klart var jag nervös men de orden gjorde mig också grymt laddad. Bakom pallen kom Maggie fram till mig och i mitt ansikte sa hon: Im sick of this shit, Youre better than this! Aldrig förut har jag haft så mycket adrenalin. Jag kommer inte ihåg så mycket av loppet förutom att sista 25an gjorde riktigt ont. Så gärna som jag vill kunna säga att den här berättelse ska ha ett sago-slut så vore det en lögn. jag simmade fort men inte tillräkligt fort. Vi kom trea, Tävlingen slutade oavgjort, men det kändes som en förlust. Trots att besvikelsen var stor så var upplevelse större. Jag lämnade tävlingen mer förbannad, men också hungrigare på mer sånna upplevelser och utmaningar. Hungrigare på att vinna, och nästa gång är det min tur att vara först. för I am sick of this shit, och I am better than this.!

Underbara Fantastiska Enastående Håkan

En mycket god musikälskande vän tipsade mig om ett program på svt med håkan hellström. "De kallar oss artister," en serie med olika artister, och först ut var den underbara håkan. tacka vet jag internet och internettv. en underbar halvtimme med fantastiska håkan. Han inspirerar och förmedlar med mer känsla än någon annan.. En never ending love story mellan mig och honom växte idag ännu starkare, och för er som vill uppleva äkta känslor är det bara att gå in på svt och söka på De kallar oss artister. Men var uppmärksam, för de sista 2 minuterna av klippet är reklam för nästa veckas artist: Per Gessle. håkan hellströms motsats, mannen utan känslor vars hela musikaliska existens som soloartist bygger på Gyllene Tider och deras storhet. En sopa helt enkelt som inte borde vara en del av samma tv-serie som den enastående Håkan.

för att undvika missförstrånd:
Länken nedan tar er direkt till klippen

http://www.svt.se/svt/road/Classic/shared/mediacenter/index.jsp?&d=98581&lid=puff_1286782&lpos=extra_0

Lyckorus

Det har varit några jobbigt veckor... Men så en dag vaknade jag allt kändes bättre. Mycket bättre. Inte bara mindre dåligt, utan till och med mycket bra. Mycket bra känslan har jag haft i några dagar nu och det är underbart. Det känns nästan lite för bra, och jag har grubblat i några dagar om jag verkligen skulle prata om det här på bloggen, för tänk viden vänder nu när jag har berättat om det. I alla fall så bestämde jag mig för att jag det, vara lite modig. Vi får väl se hur länge det håller i sig, men just nu är världen vacker, och jag ser hoppfullt på framtiden. Men en sak som är säker är att vinden kommer hålla i sig i alla fall nästa vecka. För på måndag kommer Per, och på torsdag åker jag till Dallas för att tävla. Ja, det var på den tävlingen som jag fick min första Amerikanska sjukhus upplevelse förra året. Det kan helt klara bara gå bättre i år.

This is what life should be like

That never ending feeling...

Passet från helvetet

ja ja jag vet att jag är skitdålig på att updatera bloggen men det kommer alltid något emellan, och
ärligt talat så är mitt liv inte tillräkligt spännade eller mina funderingar tillräkligt djupa för att jag ska uppdatera oftare. Idag ska jag första gången på länge länge berätta vad vi simmade.
600 insim
2x(4x25 skovel, 3x200 medley på 2.40, 4x75 frisim, 2x25 sprint) serien var typ insim.
huvudserie:
2x(5x100 frisim start:1.05, 6x25 fj st: 25, 4x25 under vattnet st: 45.
5x100 fj st: 1.35, 4x25 under vattnet st.45)

allt var i yards så startiderna motsvarar +6 sek kortbana på 100ar, och ca 12 sec på 200ar. löjligt snabba starttiden och löjligt jobbigt sett. Inte äns så här i efterhand när det är över kan jag glädjas över det. för det var bara onödigt och stört. Jag hatar set när man fastän man försöker vara positiv inte för en sekund tror att man kommer klara det. Det gjorde inte saken bättre heller att medeldistans gruppen körde started typ hela passet inför tävlingen i helgen. ibland känns det meningslöst att plåga sig själv, men jag vet varför jag är här och det är huvudsaken.
jag har många andra funderingar också men det får inte plats här idag.
imorn åker vi till florida.. jag hoppas det kommer bli roligare än det här passet var.

precis

ännu en gång var det längesen, fast inte för längesen. Inte mycket är nytt, inte mycket har förändrats. Humöret är fortfarande upp och ner, ljustpunkterna fortfarande bara ljuspunkter men jag förtillfället är mungiporna uppåt för jag har laddat hem King of Leon's nya skiva. Det värmer redan i hjärtat, och jag har bara hört två låtar. Annars har jag gått och sjungit på That summer feeling med MoneyBrother och Annika Norlin i två dagar nu. Om jag hade orkat hade jag lagt upp ett klipp men det finns inte tillräkligt med kraft till det just nu. Men alla vet vi ju hur youtube fungerar. Några gamla godingar ska nu få göra plats för de nya underbara låtarna. Men förutom min musik-besatthet så kanske jag ska nämna att träningen går bra för det mesta och vi har tävling till helgen. Ja då var det sagt. Ska försöka återkomma med resultat från den, men jag brukar inte vara så bra på att uppdatera simning.

carve away the worries...

Idag har varit en dåligt dag. Inget speciellt dåligt har inträffat men det har bara varit en av de där dagarna ni vet. Den ända skillanden är att den här gången kan jag förklara vad det beror på. men det tänker jag inte. För då, då kommer känsla att finnas kvar. nerklottrat i den här obetydelsefulla bloggen. Och den här dagen är inget jag vill minnas. oväntat men välpassande fick jag världens finaste meddelande från världens finaste människa idag.

"Come to me. I'll restore freedom. I'll carve away the worries in your heart"- Jonas.

jag drömmer mig bort till paradiset

Dont thing twice, its all right.

veckan har gått fort och sakta på samma gång. Träningen har börjat och 6 am träning varje dag har varit slitsamt. inte har det hjälpt heller att íngen pass varit under 6000 meter långbana och jättehårda starttider. Överambitiöst som jag är har jag dessutom kört styrka och landträning nästan varje dag. Min kropp är slut men jag är glad. det har varit en bra vecka och nu väntar en 3 dagar helg. japp för måndag är labor day och det är viktigt. tyligen, men vad vet jag, skönt att slippa skola. Sen kommer Gustavo hit på tisdag. Ja orkanden alltså. Tänker på Jonas i New Orleans som måste evakueras. hemskt. hoppas det inte blir lika illa här.
håll tummarna, ta det lugnt och lev väl

å, en sak till jag älskar Bob Dylan tack var Towa. Dont thing twice, its all right.

Ett ursäkta tror jag är på sin plats

Hej jag heter Ida och är sämst på att uppdatera bloggen. Förhoppningsvis har ni överseende men mitt oansvariga beteende och en förbättring är härmed utlovad. Sen sista har jag simmat sm, varit i paradiset och upplevt östersunds ljusaste stund bäst under yran. Det har varit sommarens tre bästa veckor och jag vet att när hösten och mörkret kommer börja smyga sig på i Alabama så kommer jag att längta tillbaka. Jag saknar redan vännerna här trots att jag inte har åkt än men jag ska ta vara på de sista dagarna.

Efter SM var motivationen inte på topp men tacka vet jag OS. Det inspirerar och motiverar, precis vad jag behöver.

bara för att jag varit så dålig på uppdateringen lägger jag ut yrans skönaste bild på mig och en av världens skönaste människor Sebbe. Jackan min kommer från stugan. Min oas

Oh I wanna go back so bad

Vilse i jakten på perfektion

i ett försök att utvecka mig själv och förbättra den person jag är lyssnade jag på cd skivor, läste böckor och tittade på tv program om personlig utveckling. Allt för att utvecklas och bli en bättre människa. Jag trodde att bara jag blir lite mer si eller så skulle allt ordna sig och jag skulle må bra. Dagarna gick och böckerna tog slut men istället för att må bättre kände jag mig bara mer och mer förvirrad och illa till mod. Som att inget jag hade var bra nog och att jag inte dög och allt behövdes förändras.. Men så idag slog det mig. Vad höll jag egentligen på med? Jag började sakta men säkert att inse att mina försök till självutvecklande hade resluterat i att jag gått vilse och tappat bort mig själv. Jag hade varit allt för upptagen med att försöka göra rätt och fel, och fundera hur jag kunde göra mer rätt att jag tappat bort mig själv. Min självkänsla och min förmåga att urskilja vad jag gillade och inte var som bortblåst och där stod jag, misslyckad och fördummad. Borttappad och vilse visste jag nu att det var dags att tillta nya metoder för att utvecka mig själv. ordet förändring byts mot förbättring och ett citat från min kära Jonas ska nu få guida mig föralltid: Målet i livet borde vara att bli mer av sig själv. Och det borde vara det det handlar om, att bli så mycket av sig själv som möjligt. Så ut med böcker om hur man ska vara för att må bra, för den som känner mig bäst och vet vad jag mår bra av är väl ändå jag själv. Svaret finns alltid närmare än du tror. det handlar bara om att titta åt rätt håll

"Så Vågad är den nya Westlifeboken"

Såklart hittade jag rubriken på aftonbladet.se. Den underbara nyheten att Westlife släppen en bok om deras liv har helt gått mig förbi. Och enligt aftonbladet ska boken vara väldigt vågad. Boken om Westlifes liv, hur spännande låter det egentligen? ännu ett tagiskt trick som får småtjejerna att gå vilda. Men vad som nog är snäppet mer tragiskt är att jag , efter aftonbladets rubrik, blev sugen att läsa boken.

...........

I Love London

Jag skäms mer än lovligt. Har varit hemma från London en vecka nu och inte en liten kommentar har jag lyckats åstakomma på bloggen. Shame on me.. vet inte riktigt vart jag ska börja, för egentligen är jag fortfarande överväldigad av hur underbart och fantastik den där staden är. Trotts en vecka men mol och regn svalnade inte kärleken. Den snarare växte. En annan kärlek och också växte var min kärlek till min älskade syster Anna. En vecka där jag i stort sätt bara umgicks med henne, och jag kan inte minnas att jag var irriterad på henne en ända gång. Nu känns det lite magiskt men tragiskt. Jag vet att mitt nästa London besök är allt för långt borta och under veckan vande jag mig vet att se min syster oavbrudet. Nu är jag långt bort från Anna och London och det känns lite melankoliskt. Jag insåg mer är förut att London har otroliga möjligheter och att även om det kostar skjortan att bo där så är det inte omöjligt. Jag insåg också vikten att ta vara på möjligheter och att man aldrig har något att förlora.

väl hemma i sverige igen känns det som att tiden står stilla samtidigt som jag oroar mig för att tiden går för fort. dubbel trubbel minst ut sagt

This is what life should be like

Käslan och rädslan

Det finns en känsla som inte går att beskriva men jag ska försöka ändå. Den är en känsla av vemod, inte sorg men ledsamhet. Inte på grund av någonting som har hänt. En känsla som får mig att vilja gråta. Inte på grund av något som har hänt utan bara för på grund av känslan. Jag känner mig ledsam men om någon skulle fråga mig varför så blir mitt svara Jag vet inte. Ingen bestådende känsla trots dess styrka. När känslan kommer spelar ingenting annat någon roll. Allt känns meningslöst och jag vill bara stoppa in mina hörlura och ignorera världen och alla människor i den. Jag vet att det inte är det bästa sätta att hantara den, men eftersom jag vet att imorgon kommer saker kännas bättre så tillåter jag mig själv.

Jag försökta sätta upp mina mål för den närmaste fyra åren idag och jag kom att inse hur rädd jag är. Jag försökta skriva ner vad jag ville uppnå men jag kunde inte. NCAA champion om 3 år, jag vågar inte tro. För vad vet jag om framtiden? jag har ingen aning om hur fort alla andra kommer simma eller hur mycket jag kommer utvecklas. Ja jag vet nu sitter ni där och tänker, ja men om du inte vågar tro så kommer du aldrig att lyckas. Men just nu vågar jag inte tro stora saker om mig själv. För vad händer om jag inte lyckas? Jag vet låter som att jag ger upp i förtid men det är inte sant. Jag måste bara hitta ett sätt att lära mig att tro att jag kan. Att tro att jag kommer att bli så bra som jag vill. Mina mål just nu är saker jag vill göra, men för att jag ska kunna tro att det ska hända måste jag ha en riktig plan. en vattentät plan (ursäkta sim-referensen) imorgon ska jag prata med min tränare. jag hoppas han har en plan åt mig.

oh Baby come back to me

Facebook meddelande mig. tomorrow: Martin Escobar 21. jag har försökt att sätta ord på känslan när jag läste det. Sorg, rädsla, förtvivlan, orättvisa, bevikelse? jag tror det var en blandning. Jag blev ledsen för att han inte finns längre, rädd för att döden skrämmer mig. Förtvivlan var för att han inte finns, ordet orättvis erkade i mitt huvud som så många gånger förut när jag tänker på honom och den bevikelse jag kände handlade om mig. Om hur jag inte har gett honom tillräkligt med tankar sen det hämska hände. Men samtigt som jag vill tänka på honom hela tiden så var jag tvungen att hitta något sätt att fly, annars hade jag brytit ihop totalt. Varje gång jag tänker på NSG så tänker jag på honom. Alla minnen jag har inkluderar honom. När jag tänker på en framtida återförening ser jag hans leende. Och så något sätt vet jag att, när vi bestämmer oss för att återförenas på Borgen kommer han också finnas där. Han finns i våra minnen jag i våra hjärtan mer än något annat. Idag tänkte jag på min första dag på gymnasiet. Även detta minne inkluderade Martin. Vi cyklade tillsammans till Tessinskolan och hela vägen dit var det pisamt obekvämt. Vi kände inte varandra och de ända gången vi träffats förut var 3 år tidigare på en simtävling i Linköping när vi bodde grannar på ett hotell. Den dagen kände jag mig allt för obekväm för att vilja umgås med honom, men nu 5 år senare vill jag inget hellre än att åka tillbaka till en dagen. om jag kunde återuppleva mina 3 år på nsg skulle jag krama honom varje dag. Jag skulle berätta för honom hur underbar han är varje dag, och jag skulle aldrig säga ett ont ord om han ibland irriterande lathet när det kommer till träning.
Helt plötsigt känns allt annat så litet och allt jag vill göra är att vara för mig själv. tänka på honom. Allt drama här känns helt plötsigt betydligt och obekymmersamt för var vad kommer det att spela för roll om en vecka? ingen. Martin där emot, han kommer alltid att spela roll. Han kommer alltid att ha en alldeles speciellt plats i mitt hjärta.
Om 1 timme och 30 min slår klockan Martin fördelsedag här i usa. Hemma är tiden redan kommen. se till att fira genom att tänka på honom så mycket ni kan. Det ska jag i alla fall göra.

och plötsigt känns att så litet igen

sjuk som i sjukhus

så det är dags att berätta historien om Ida Perssons andra besök på sjukhuset.

Allting började natten till onsdag. Ida låg i sängen och försökte sova. Efter en timmes meningslöst försökande kände hon att hennes huvud gjorde ont, och gick hon upp för att ta en alvedon. Helt plötsligt kändes det som att hon skulle spy och hon började gå mot toaletten. Halvväg dit kände hon sig väldigt yr och la sig därför på golvet. allting snurrade i hennes huvud men eftersom hon mådde illa tog hon sig upp och stapplade in på toaletten. väl inne på toaletten satte hon sig på golvet för hennes huvud snurrade. Efter det är allt SVART. Hennes room mate berättade senare att Ida skakade och var okontaktbar innan hon vaknade upp igen.

Och nog med tredjepersonspratandet, efter de åkte vi till sjukhuset och där har jag spenderat de senaste dagarna. Inget fel hittade de heller så de var ett slöseri på pengar att åka dit. hatar sjukhus mer än förut nu efter att ha spenderat 2 dygn i samma rum som en 80årig rökare som hostade värre än jag vet inte vad.

så det va historien om sjukhuset. Här är bilder. slog visst huvet/ögat när jag ramlade. gangster

NCAA- jag lyckades lägga upp en bild.

(notera mig, bästa hållningen ever!) not.

Moneybrother sjunger Håkan Hellström

fortsättning jag älskar svensk sommar

Maia Hirasawa - The worrying kind

Okej.. tack vare min kära Emma blev jag tippsad om Maias verison av the Worrying kind. oh Maia, hon är underbar. Melodifestivalen är inte bara skit. Jag önskar att ja va i sverige.

lukt, lycka och London

Idag luktade det svensk sommar när jag klev ut från mitt dorm. Det var lagom varmt och vinden blåste som vinden bara kan i Östersund. Så klart fick det mig att längta hem, men samtidigt fick det mig att funderar. En liten lek. Vad skulle vara värre, att inte kunna lukta eller att inte kunna smaka? för mig är valet självklart. Lukt före smak. Om jag inte kunde smaka skulle jag missa mycket god mat. men samtigt så skulle det var lättare att vara smal..

Okej, nog struntprat. Jag måste berätta om mig stråååålade ide´ jag fick idag. Jag och Anna borde åka till London i Maj. Japp det ska vi. och ännu bättre, jag hittade biljetter för 160 kr tur och retur ink. skatt. AWESOME!! jag hopppar upp och ner av glädje. LLLLLlyckorus!

Jag = Svensk?

Hur svensk-svensson är jag egentligen?
[ x ] Ditt efternamn slutar på -son
[ x ] Du känner någon som har samma förnamn som du
[ x ] Du känner någon (utanför din släkt) som har samma efternamn som du
[ ] I din familj är ni 2 barn
[ ] Du bor i villa
[ x] Du bor i en tätort
[ ] Dina föräldrar är mellan 35-50 år gamla
[x] Dina föräldrar har gift sig
[ ] Din mamma är yngre än din pappa
[ x ] Din pappa heter Lars
[ ] Din mamma heter Anna
[ ] Din familj har en Volvo
[ ] Din familj har en silvergrå eller röd bil
[x] Du har tillgång till Internet hemma
[x] Du har egen mobiltelefon
[ x] Du har ett eget rum
[x] Du har varit utomlands minst 2 gånger
[x] Du har varit på Mallorca/Kanarieöarna
[ ] Du har varit i Grekland
[ ] Du har varit på Öland minst 2 gånger
[ ] Du har varit på husvagnssemester minst 2 gånger
[ ] Din familj har en husvagn
[x] Ingen av dina föräldrar röker
[ ] Din pappa är lite lätt överviktig
[x] Du idrottar flera dagar i veckan
[ ] Du har husdjur
[ ] Du får månadspeng
[ x ] De flesta i din familj är blåögda
[x ] Du äter på Mc Donalds
[x] Du följer Melodifestivalen

Multiplicera antalet kryss med 3 så får du procent. 16*3=48 %
jasså jaha ja.. då vet man

den där käslan

Den bästa känslan är den som inte går att beskriva. Och de bästa händelserna går inte att förklara. Jag trodde först att det bara handlade om hur bra du var på att förklara, men jag har nu kommit att inse att hur bra du än är på att förklara, när det kommer till lyckorus är det omöjligt. det är när du försöker förklara ett lyckorus, dina käslor är överflödiga och ordern bara bubblar ur dig. Och du får den där nickningen. Folk nickar utan att säga något. Om du har tur kanske de säger: a, det verkar som du hade kul. Det är när du får det svaret som du vet att det är ett lyckorus du har varit med om. Det närmaste någon någonsin har kommit till att beskriva hur det känns är Sussi.

Än en gång, som de flesta andra gånger, kom jag på mig själv med det bredaste leendet jag kan åstadkomma, med ett dunkande hjärta och med det där bifogade underbara lyckosaliga ruset. -Susanna Thule

Varje gång jag läser dessa rader kan jag inte annat är längta efter den där riktigt sagolika concerten, där allt är perfekt och känslorna är överflödiga. Men som sagt, det går inte att beskriva, det måste upplevas.

Tre ljusglimtar:

http://www.youtube.com/watch?v=viHsolUbWHk

http://www.musicadebolso.com.br/videos/volume12/index.html

http://www.musicadebolso.com.br/videos/volume11/index.html

200 free relay Alabama Classics dec 2007

ballt

Anneli berättade:

Okej då! Jo, igår när jag körde ett asjobbigt fartpass och hade 2x100 kvar att köra så frågade jens om jag ville köra 8x25 istället, eftersom jag var helt sjukt trött och då svarade jag: Jag är ingen jävla mes. Då skrattade han och sa ibland så är du så jävla lik Ida Persson! haha

När jag försöker finna mening med livet.

Om två dagar är det två veckor sedan jag fick veta att jag aldrig mer skulle få träffa honom igen. Om två dagar är det två veckor sedan jag fick vet att jag aldrig mer skulle få se hans leende. Om två dagar är det två veckor sedan jag trodde att käslan av hopplöshet, sorgsenhet och förtvivlan aldrig skulle försvinna. Känslorna går fortfarande upp och ner men jag är mer kontrollerad nu.



När känslorna av hopplöshet och förtvivlan kommer tillbaka lossas jag att han var en ängel. En ängel som var här för att visa oss andra vägen. För han var helt enkelt för bra för att vara sann. För perfekt för att vara riktig.

Om det finns någon mening med livet så tror jag att han var här för för in oss på rätt spår. Han var som en hare i ett fridrottslopp. Ni vet, den som tar täten i ett långlopp, för att de andra ska hitta rätt tempo. Men inte en riktigt deltagare, för efter halva loppet kliver han av. Det är så jag vill se på Martin. Den ända skillnaden är att "haren" i loppet minns ingen, ingen vet hans namn och han glöms bort. Det kommer inte Martin. Han kommer föralltid finnas i hjärtat och i sinnet. Martin visade mig hur bra livet kan vara och jag kommer alltid saknar honom. M som i Mästare, M som i Martin

When the Snow is Gone

First Snow in 15 Years

Alabama, första snön på 15 år. Its my lucky day

Försöker att tänka på annat

Jag har tittat på julbilder. Jag saknar ljusstakar. Speciellt Sebbes ljusstake i nyköping som satt där dygnet runt. Jag saknar Nyköping.

Dagens visdom:

Kryt aldrig tröjan runt midjan. Det är äckligt.

Du fattas mig

When it comes to death there is nothing wright or wrong.
When it comes to death no one can tell me I have to be strong.

Så som vi minns honom

http://www.youtube.com/watch?v=9lrs2Wi2H8g

......

For whom the bell tolls

Folk här förstår inte. De förstår inte hur jag känner, eller hur jag mår. Just nu vill jag bara vara hemma. Tillbaka i Sverige med alla som kände honom. Jag vill bara prata om honom. Jagvill låta alla veta hur bra han var, hur älskad han var. Den enda som riktigt förstår här är min tränare. han rådde mig till att prata om allt som var bra med honom, och eftersom det inte finns någon här som kände honom så är det här det bästa stället jag har.

Jag minns när vi pratade om hur vi alla ville gifta oss med honom. För "Escobar" hur coolt är inte det att heta? Men det var inte den enda anledningen till att vi alla ville vara en "Escobar". För Martin var en av de få människor här på jorden som man inte kunde tycka illa om. Hur mycket man än försökte så gick det inte. Han var lekfull och omtänksam. Glad och perfekt.

Martin var inte bara lekfull och omtänksam, han var också anledningen till att jag kom försent till skolan varje dag mitt första år på gymnasiet. Vi vet alla att morgonen inte var Martins favorittid. Och när hans cykel dessutom gick sönder, ja då tog det långt tid att ta sig till Tessin. Det är klart att jag blev irritrerad men det var omöjligt att försöka vara irriterad på honom mer än fem sekunder.

Vi som gick med Martin på NSG kan nog alla skriva under på att Martin var ganska lat. Suckade ofta över hur han varje måndag pratade om hur han skulle träna alla morgonträningar den veckan. Hur hårt han skulle köra och alla styrkepass han skulle hinna med. Måndag och tisdag gick alltid bra, men när det började närma sig onsdag började orken tryta för honom och morgonträningarna förvandlades till sovmornar istället. Men det var det som var en del av hans charm. Så mycket motivation, så höga ambitioner. Så många mål och ambitioner.

Alla drömmar han hade, all hans motivation är nu borta men minnerna av honom finns fortfarande där, och jag är övertygad om att Martin fortfande finns omkring oss. Det känns fortfarande overkligt. Som en mardröm. Jag försöker fortfarande hitta någon att skylla på. frågan Varför flyger fortfarande genom mitt huvud.

var inne på Martins facebook sida för några dagar sedan. Där fanns det ett meddelande från Ida Sandin som sa : Mört, klart vi kommer. Frågan till svaret var: Ska vi ses när jag kommer hem?
Jag är övertygad om att vi alla kommer ses igen. För någon rättvisa måste det finnas. Vad är det annars för mening?

Martin status på msn säger "For whom the bell tolls". Klockorna ringer för dig Martin. För att du var en underbar människa.Jag hoppas du hör dem. Jag hoppas du mår bra och att var du än är är en vacker plats. En plats där du kan göra verklighet av dina drömmar.

Orättvist, overkligt, ONT

Den som inte frågar sig Varför en dag som denna kände honom inte. Den som inte skakar på huvudet och säger "det kan inte vara sant" kände honom inte. Den som inte känner ilska, sorg, uppgivenhet, förtvivlan, orättvisa, rädsla, och vrede kände honom inte.
För alla som kände honom vet att han var en av de bättre människor som denna värld har skådat. Alla vi som kände honom vet att han förtjändade det bästa.

Om det finns någon rättvisa finns det ett liv efter detta. Om det finns någon rättvisa är livet efter detta bättre än något annat. Precis som han.

Stackares dig som inte sörjer idag. För det betyder att du inte kände honom. Jag var lyckligt lottad som fick lära känna dig. Om "overkligt" har ett ansiktet så är det det här.

RIP Martin

Varje hårstrå på ditt huvud har jag räknat
Du är värd mer än allt fåglarna samlat

Inga tårar har du fällt, inga sorger har du mött
Sov lille klumpeduns, sov nu sött

Jag säger till alla jag känner om dig
Den här klumpedunsen vet mer än mig

Dom slänger silverpärlor till svin
Må dina dagar bli guld i ditt liv
Dagen vet vad som väntar dig
Att natten kommer och hämtar dig

Vägarna som du strövar på nu
där stoppar ingen mur

Somna nu, och spring till världens ände
sov nu, och må du springa länge

Somna nu, och spring till världens ände
sov nu, jag hoppas du springer länge

Dont try to bring me down 2

Stop dreaming - people who say that are blaspheming
Stop dreaming - people who say that are blaspheming. They’re doing nine to five and moaning and they don’t want you succeeding when they’ve blown it. And your idols - who are they? They too dreamt about their day. Positive steps will see your goals. Whether it’s dollars or control, feel the gold. I ain’t helping you climb the ladder, I’m busy climbing mine. That’s how it’s been since the dawn of time.

Miss Li in the Bamdiggadi

dagens citat två:

Miss Li - Sorry, He´s mine

Oh, it started just like love should
I stole him from my best friend

Inget personligt, bara en Klockren låt helt enkelt.

Dont try to bring me down. (fortsättning förra inlägget)

Hinder kan inte kuva mig.
Alla hinder ger efter för
orubblig beslutsanhet.
Den som satt stjärnorna
som mål ändrar sig inte.