Frihet eller Närhet

Det sägs att Kapitalism är motsatsen till socialism. I ett kapitalistiskt samhälle handlar det om att vara en individualist. Individualism är bra. Vi vill väl alla känna oss speciella och unika. Som att ingen är som oss och vi har något unikt att tillföra. Men med kapitalism och individualism kommer också den där känslan av att vilja ha. Vi vill vara individuella så därför blir det svårt att dela. Kapitalismen gör individualism enklare. Istället för att dela bil, tar vi vår egen. För tänk om vi vill åka hem tidigt. Istället för att gå till biblioteket för att låna en bok, beställer vi den på Amazon; för det är ju så jobbigt att lämna tillbaka. Våra hushåll får fler och fler tvapparater, för tänk om vi inte vill titta på samma program.

Tillslut så har vi skapat ett samhälle där alla har sina egna saker och ingen behöver dela med sig. Varför? för det är enklare så. Vi har mer frihet. När man bor i "the land of the free" så känns teorin ytterst aktuell. Landet av möjligheter sägs det. Men kan det vara så att, med mer frihet förlorar vi närhet? Kan det vara så att i ett samhälle där alla kan få allt, och ingen behöver dela förlorar vi det som vi kanske i grund och botten drivs av. Mänsklig närhet och konversation med andra människor. Men för det finns det ju facebook. Eller hur? ett stället där alla bara pratar men hur många är det egentligen som lyssnar? Det är lätt att få storhetsvansinne. Vi uppdaterar våran status och hoppas att någon ska gilla den. För vi vill ju alla bli hörd. Hörd eller berörd? det kanske är det vi borde fråga oss.

Men vänta ett tag. Kan det vara så att Socialism inte alls står för höga skatter och mer statlig kontroll. Social(ism). Kanske ett socialistiskt samhälle innebär ett samhälle där vi tvingas att dela med oss och därför också kommer varandra närmare. Kanske är det det vi behöver. Kanske.

Mycket vill ha mer, och mer får aldrig nog.

Jag vet inte vem jag är...

Som så många gånger förr har jag inte skrivit på länge. Inte för att jag inte haft tid, men mer för att jag inte riktigt vetat vad jag ville skriva om. Jag har två veckor kvar av skolan. 2 veckor kvar, sen är mina 5 år på College över. Det sägs att tiden går fort när man har roligt. Och ja, tiden har gått fort, men den har också gått sakta. Sakta när det kommer till skador, (vilket jag kanske inte faller inom ramarna för uttrycket) fort när det kommer till... Jag vet faktiskt inte. Jag vet inte var jag ville komma med den där klichén. Jag vet bara att, hur fort eller sakta tiden går, så är man aldrig redo när det är dags att ta nästa steg. Jag försöker att fokusera på det jag kan kontrollera, men just nu känns det som att det är ingenting. Jag skrev tidigare att ovissheten gör mig ovis, och det stämmer fortfarande. Jag vet ingenting. Jag vet inte vad jag vill, och jag vet inte vad som kommer bli. Jag är less på klichéer om hopp om framtiden; att allt kommer ordna sig, och att oro går ingenting gott. När någonting har sagt så många gånger så slutar det ha effekt. Som Pojken och vargen. Ni vet när man känner att ingen förstår. Där allt känns fel och hur man än försöker så är det ingen som kan förstå hur man känner. Min första reaktion är då att bli arg och förbannade. För att ingen förstår mig. Men sanningen om projektering är väldigt svart-vit. Det finns för det mesta inga gråzoner, och för det mesta så handlar det om vår egen frustration över något. Och när man inte själv vet hur man mår, eller vad man känner, hur kan man då förvänta sig att andra ska veta? för det är väl så , att när det kommer till kritan så kommer ingen någonsin att förstå än till 100 procent.

Håkan sjunger: jag vet inte vem jag är, men jag vet att jag är din.

Jag tror att det är min värsta mardröm, att allt jag vet är att jag är någon annans, men inombords vet jag ingenting.

Jag försöker förklara och jag försöker förstå. Allt på samma gång. Och jag tror säkert att det här inlägger är lika förvirrat som mina tankar. Men det är allt jag har just nu. Ingen logik, och ingen statestik. Inga säkra svar... bara känslor. Känslor som jag inte vet vad jag ska göra med.

So old its new