Sommarn är slut. Det känns overkligt. Än en gång vet jag inte hur tiden gick så fort. Men det är klart, när man är mitt upp i det är det svårt att ta vara på tiden och verkligen njuta. Ännu mer overkligt kändes det när jag tittade ut genom flygplansfönstret och såg Atlantas förorter skynda förbi i flygplanstakt. Områdena som uppenbarade sig under mig såg ut som tagna ur ett dataspel. Som en "The Sims" värld; där varje hus hade samma brunnyans, samma beiga uppfart och exakt samma avstånd till grannen. Även skogen såg tillgjord ut. Så där alldeles för tät, och alldeles för välpolerad. Inte som granskogen i Jämtland, där brutna kvistar och andra defekter syns enda från ett flygplansfönster på 10 000 meters höjd. Dessutom är husen utspridda på måfå. Ingen logik eller statistik, bara ett hus här och ett hus där. Opolerat. Jag förstår att naturen på de olika ställena beror på klimatet. I ett Sverige där snön ligger tung under största delen av året kan det så klart vara svårt för träd och andra naturliga föremål att växa i stillhet. I Atlanta däremot, bjuds det på 40 grader mest hela sommaren och vintrarna går inte under 0. Men husen då? Det kan van väl inte skylla på naturliga omständigheter. Det är klart att Atlantas befolkning på 5,3 miljoner människor kräver fler utbredda bostadsområden än i folktomma Jämtland. Men så frågar jag mig själv, om jag var tvungen att välja vad föredrar jag: perfektion eller råhet? Jag har alltid varit en perfektionist. Jag tycker om städade miljöer och raka linjer. Men när någonting blir för perfekt då slår jag bakut. Råheten har sin plats i tillvaron, och speciellt i naturen. Originaliteten tar plats bredvid raka linjer och symmetri. Råheten är det där lilla extra. Som en riktigt bra låt. Den bjuder på en känsla som är oförklarlig. Symmetrin är poplåten som alltid ligger högst på topplistan; melodifestival vinnaren som alltid spelas på radio. 3 minuter lång med allt som krävs för ett göra en bra poplåt. Gillad av de flesta, älskad än ingen. Men vad den saknar är råheten, den som får en att vilja ha mer. Råheten som gör att vi vill lyssna om och om igen, för varje gång vi lyssnar upptäcker vi någonting nytt som gör att vi känner mer. Och så är det med Jämtland. Och Sverige över huvudtaget. Det finns en råhet, en naturlighet. En kärlek till naturen; en natur som (fortfarande) är naturlig.
