This is what life should be like

Käslan och rädslan

Det finns en känsla som inte går att beskriva men jag ska försöka ändå. Den är en känsla av vemod, inte sorg men ledsamhet. Inte på grund av någonting som har hänt. En känsla som får mig att vilja gråta. Inte på grund av något som har hänt utan bara för på grund av känslan. Jag känner mig ledsam men om någon skulle fråga mig varför så blir mitt svara Jag vet inte. Ingen bestådende känsla trots dess styrka. När känslan kommer spelar ingenting annat någon roll. Allt känns meningslöst och jag vill bara stoppa in mina hörlura och ignorera världen och alla människor i den. Jag vet att det inte är det bästa sätta att hantara den, men eftersom jag vet att imorgon kommer saker kännas bättre så tillåter jag mig själv.

Jag försökta sätta upp mina mål för den närmaste fyra åren idag och jag kom att inse hur rädd jag är. Jag försökta skriva ner vad jag ville uppnå men jag kunde inte. NCAA champion om 3 år, jag vågar inte tro. För vad vet jag om framtiden? jag har ingen aning om hur fort alla andra kommer simma eller hur mycket jag kommer utvecklas. Ja jag vet nu sitter ni där och tänker, ja men om du inte vågar tro så kommer du aldrig att lyckas. Men just nu vågar jag inte tro stora saker om mig själv. För vad händer om jag inte lyckas? Jag vet låter som att jag ger upp i förtid men det är inte sant. Jag måste bara hitta ett sätt att lära mig att tro att jag kan. Att tro att jag kommer att bli så bra som jag vill. Mina mål just nu är saker jag vill göra, men för att jag ska kunna tro att det ska hända måste jag ha en riktig plan. en vattentät plan (ursäkta sim-referensen) imorgon ska jag prata med min tränare. jag hoppas han har en plan åt mig.

oh Baby come back to me

Facebook meddelande mig. tomorrow: Martin Escobar 21. jag har försökt att sätta ord på känslan när jag läste det. Sorg, rädsla, förtvivlan, orättvisa, bevikelse? jag tror det var en blandning. Jag blev ledsen för att han inte finns längre, rädd för att döden skrämmer mig. Förtvivlan var för att han inte finns, ordet orättvis erkade i mitt huvud som så många gånger förut när jag tänker på honom och den bevikelse jag kände handlade om mig. Om hur jag inte har gett honom tillräkligt med tankar sen det hämska hände. Men samtigt som jag vill tänka på honom hela tiden så var jag tvungen att hitta något sätt att fly, annars hade jag brytit ihop totalt. Varje gång jag tänker på NSG så tänker jag på honom. Alla minnen jag har inkluderar honom. När jag tänker på en framtida återförening ser jag hans leende. Och så något sätt vet jag att, när vi bestämmer oss för att återförenas på Borgen kommer han också finnas där. Han finns i våra minnen jag i våra hjärtan mer än något annat. Idag tänkte jag på min första dag på gymnasiet. Även detta minne inkluderade Martin. Vi cyklade tillsammans till Tessinskolan och hela vägen dit var det pisamt obekvämt. Vi kände inte varandra och de ända gången vi träffats förut var 3 år tidigare på en simtävling i Linköping när vi bodde grannar på ett hotell. Den dagen kände jag mig allt för obekväm för att vilja umgås med honom, men nu 5 år senare vill jag inget hellre än att åka tillbaka till en dagen. om jag kunde återuppleva mina 3 år på nsg skulle jag krama honom varje dag. Jag skulle berätta för honom hur underbar han är varje dag, och jag skulle aldrig säga ett ont ord om han ibland irriterande lathet när det kommer till träning.
Helt plötsigt känns allt annat så litet och allt jag vill göra är att vara för mig själv. tänka på honom. Allt drama här känns helt plötsigt betydligt och obekymmersamt för var vad kommer det att spela för roll om en vecka? ingen. Martin där emot, han kommer alltid att spela roll. Han kommer alltid att ha en alldeles speciellt plats i mitt hjärta.
Om 1 timme och 30 min slår klockan Martin fördelsedag här i usa. Hemma är tiden redan kommen. se till att fira genom att tänka på honom så mycket ni kan. Det ska jag i alla fall göra.

och plötsigt känns att så litet igen

sjuk som i sjukhus

så det är dags att berätta historien om Ida Perssons andra besök på sjukhuset.

Allting började natten till onsdag. Ida låg i sängen och försökte sova. Efter en timmes meningslöst försökande kände hon att hennes huvud gjorde ont, och gick hon upp för att ta en alvedon. Helt plötsligt kändes det som att hon skulle spy och hon började gå mot toaletten. Halvväg dit kände hon sig väldigt yr och la sig därför på golvet. allting snurrade i hennes huvud men eftersom hon mådde illa tog hon sig upp och stapplade in på toaletten. väl inne på toaletten satte hon sig på golvet för hennes huvud snurrade. Efter det är allt SVART. Hennes room mate berättade senare att Ida skakade och var okontaktbar innan hon vaknade upp igen.

Och nog med tredjepersonspratandet, efter de åkte vi till sjukhuset och där har jag spenderat de senaste dagarna. Inget fel hittade de heller så de var ett slöseri på pengar att åka dit. hatar sjukhus mer än förut nu efter att ha spenderat 2 dygn i samma rum som en 80årig rökare som hostade värre än jag vet inte vad.

så det va historien om sjukhuset. Här är bilder. slog visst huvet/ögat när jag ramlade. gangster