Politik. Tillsammans

Då var valet över. Äntligen! kan man tycka, för under de senaste månaderna har vi bombarderats reklam, nyheter och personliga kommentarer på facebook och twitter. Hela världen har tittat och tyckt. Argumenten varierar. Allt från Gud, enkonomi, Bidrag, yttrandefrihet, mänskliga rättigheter. mm mm.
Alla har en åsikt men när det kommer till kritan, hur mycket förändras egentligen våra liv efter ett val? Som en gammal vanlig Svensson utan problem, förmodligen inte så mycket.

Det som gör mig mest upprör är folks okunskap om allt och ingenting. Den kristna befolkningen är upprörd för att Romney inte vann (för tydligen är Obama inte tillräckligt Kristen i deras ögon). Men samtidigt säger de att "Gud har en plan och allt kommer att lösa sig." Ja man väljer ju vad man vill tro på. Ett annat argument mot Obama är att med hans politik kommer folk bara sitta hemma och vänta på sin bidragscheck. För så ser republikanerna på bidrag. De verkar tro att alla som får bidrag inte vill jobba. Att de bara sitter hemma och utnyttjar systemet. Och ja, så klart finns det folk som utnyttjar systemet. Det kommer alltid finnas bidragsfuskare hur mycket vi än försöker att undvika det. Men det som är viktigt att komma ihåg är att de flesta som får bidrag faktiskt behöver pengarna. De kan inte klara sig själv, och behöver hjälp att ta sig på fötter igen. Det finns folk som utnyttjar systemet på alla nivåer. Rika som fattiga. Men jag tror mer på att ta från de rika och ge till de fattiga. Ärlighet och Moral är inte alltid en drivande faktor i folks beslut, men utan empati och medkänsla kommer vi inte åstadkomma en  långsiktig förbättring.

Pratet om minoriter är stort i USA. Man kategoriserar, och placerar folk i fack. Allt för statistikens skull. I ett desperat försök att inte diskriminerar skapas klyftor mellan rika och fattiga, Svarta och vita. Kristen och Ateist. Jag tror att det är viktigt att prata om olikheter. Att hjälpa de som har varit utsatta för diskriminering under århundrades tid. Men jag tror att, hur olika vi än ser ut, så är vi alla väldigt lika. Vi är alla gjorda av kött och blod, och vår värld är inte svart eller vit. Eller blå eller röd heller för den delen. Vi måste alla jobba tillsammans om vi vill åstadkomma förbättring.

Jag tror för övrigt inte på två-parti systemet i USA. Ja jag vet att det finns fler att välja mellan, men vem kan ärlig säga att de vet vem Gary Johnson är? Liberala partiets kandidat. Men han hade ju ingen chans i en tävling där hans motståndare köpt reklam för 5 billioner dollar, och vars kampanjer följs av medier dag ut och dag in. Obama sa i sitt segertal att: We are not red states or blue states, we are the United States of America. Ett bra motto som man bara kan hoppas blir sant. Livet är inte en tävling. Nu måste de röda och blåa partiet jobba tillsammans. Förhoppningsvis blir det inte allt för svårt. Men hoppet är litet.

Jag tror för övrigt att Romney hade haft en chans till en guldmedalj. Men bara om han hade gått ifrån sina extrema åsikter om att 47 procent av amerikanerna är lata och bara vill sitta hemma. Och om hade varit lite mindre kristen och insett att det är år 2012 och homosexuellas rättigheter inte längre kan sopas under mattan. Jag tror inte man kan leda ett land med 300 millioner OLIKA människor om man bara bryr sig om folk som är lika som än själv.

Lite sånt

Jag känner för att skriva. Men jag vet inte riktigt vad jag vill skiva om. Kanske borde berätta om vad som har hänt sen sist. Men jag vet inte om jag vill prata om. Kanske borde diskutera politik i USA för det är ju  på världsagendan, eller varför inte Sandy. Men Sandy känns, tro det eller ej inte speciellt aktuellt för mig. Ja visst har det blåsigt en del, men för en gångs skull var stormen inte i södern utan i Norr. Men det är klart, hemma i Sverige har vi inte sånt där busväder. 

Jag kanske borde skriva om förändring. För det känns som att det senaste året har varit en förändring efter en annan. Fast det skrev jag väl om förra gången. Sen sist jag skrev har jag börjat ett jobb, slutat ett jobb och flyttat till en ny lägenhet. Ytterligare förändringar, men för första gången på länge känns det faktiskt bra. Vårt nya ställe är inne i stan och det finns till och med trottoarer och bussar som går titt som tätt. Det börjar kännas som ett hem. Det är inte hemma. Men det känns som ett hem. Jag har tänkt att ta bilder men det blir nog en annan gång. 

Dagens citat:

You are not a human doing. You are a human being. 

so long 

Längtan

Jag har längtat hem mer än någonsin på sistan tiden. Till och mer än jag gjorde när jag först kom till USA för 5 år sedan. Längtar tillbaka till det som inte längre är, och saknat stunder som jag vet inte går att återskapa.

När jag kom till USA för 5 år sedan hade jag en klar plan med tydliga mål. Jag vill simma. Jag ville simma fort och ofta. Och USA var perfekt för det. Möjligheterna och tillgångarna fanns där. Men mest av allt visste jag vad jag ville.

Jag känner mig inte orolig. Det är inte så att jag otrivs här. Men för första gången på mycket länge, är nästa steg i livet inte självklart. Jag är inte 100 procent säker på vad jag vill, eller hur jag ska hitta det. Jag saknar simningen. Men jag vill inte ha den tillbaka. Jag längtar tillbaka till skolan, men jag känner mig färdig. Jag saknar ”hemma”, fast jag vill inte åka hem. Det igenkännbara. Tryggheten. Det är konstigt det där med saknaden. För det vi saknar är ofta något vi inte kan återskapa. För känslan hör ihop med tillfället.

Mycket har förändrats. Det senaste året har gått fort fast ändå långsamt. och det kanske kommer ta ett tag innan jag hittar rätt. Innan sakar och ting börjar kännas

som att jag är på rätt väg,  på rätt plats. Först då kanske mina mål blir tyliga. 

En bil är en bil är en bil

Jag har sen långt tillbaka kunna konstatera att om man vill bo i USA måste man ha en bil. Ja kanske inte i NYC men på de flesta andra ställen. Det går liksom inte att ta sig. Och det är i stort sätt min relation till bilar. Ett måste för att kunna ta sig från punkt A till punkt B. Punkt slut. Men för så många andra är definitionen av en bil någonting helt annat. Igår när jag var på väg hem från gymmet körde en kille förbi i en Bentley. Och för er som inte vet (jag visste inte heller tills nyligen) kostar en Bentley mellan 170,000 -300,000 dollar. Det var uppenbar att han trivdes i sin glansiga bil när han körde förbi med nedrullade rutor.
Och om jag skulle frågat honom varför han valt att lägga så mycket pengar på en bil skulle jag säkert höra försvarstal om snabbhet, säkerhet etc etc. Folk kan rättfärdiggöra alla typ av köp. Men hur många förklaringar jag än hör så kan jag inte annat än tro att det handlar om status. För när det kommer till en bil kan vi väl inte påstå att det är en god investering att betala 300,000 för någonting som kommer att gå ner i värde så fort motorn slås på. Det är inte som ett hus, där värdet, på grund av inflation, för det mesta går upp ju längre du har det. Det kanske är det som är skillnaden på Extrinsic och Intrinsic motivation. Extrinsic motivation är status, pengar och framgång, medan instrinsic motivation handlar om att känna samhörighet, inre självkänsla och tro. Och om man saknar självkänsla och tillgång till samhörighet måste man hitta bekräftelse på annat håll.  Och det kanske är det som får folk att spendera pengar på (som de egentligen inte har ) en ny bil som bara kommer vara ny i max 2 år.

Det är en upp-och-nervänd värld vi lever i. Men en sak är säker: jag äter hellre gröt tillsammans än oxfilé ensam. 

Funderingar över det oförståeliga

Nu har jag varit tillbaka i Atlanta i precis en månad. Det har varit känslor hit och känslor dit och åtskilliga försök att skapa/hitta en "hemma känsla". Jag jobbar fortfarande på det men det börjar kännas bättre. Atlanta, för er som inte vet har 5 millioner invånare. När det kommer till att ta sig till stan känns det som 50 millioner. Lokaltrafiken är ytterst begränsad och en 30 minuter bilfärd förvandlas snabbt till 1 timme. Men det kanske bara är att gilla läget, och vänja sig. För det är väl ingen man kan göra åt saken.. Eller är det? Häromdagen röstade Georgiaborna om förbättrad infrastruktur och utökade alternativ till den befintliga lokaltrafiken. I utbyte mot en 1 procent ökad försäljningsskatt. Det låter som en ganska Sweet deal om du frågar mig. Men inte då. Det blev ett rungande nej, och Atlanta kommer att fortsätta vara en av USAs mest trafikerade storstäder. Jag tror att det handlar om en oförmåga att visualisera en förbättring som kanske kommer ta 20 år att genomföra. Det är mycket som är svårt att första. Som förra veckan, när den fast-food kedjan Chick Fil A gick ut och sa att äktenskap ska bara vara mellan en man och en kvinna. Diskussionen på facebook och twitter har varit stor. Vissa håller med, och vissa säger ifrån. Egentligen förstår jag inte varför folk är förvånade, Chick Fil A är en kristen organisation. Men jag tycker det är viktigt att visa var man står. Bara för att en rad i bibeln säger att äktenskap ska vara mellan en man och en kvinna, tror jag inte att den så kallade Jesus skulle välja att stötta en snabbmatskedja framför människor bara för att de råkar älska någon av samma kön. Diskussionen om homosexuella äktenskap är stor i USA med valet i September. Men om du frågar mig så är debatten ingen debatt. För så när det kommer till kärlek finns det inget rätt eller fel. Man väljer inte vem man älskar och jag tycker att lagen ska främja kärlek och lycka, istället för hindra folk från leva med sin behöriga. För det är väl ändå så att individuell glädje kan främja ett helt land.
Precis som med alla traditioner måste idéen om äktenskap återuppfinnas. Med teknologi går vi framåt med rasande, men med krampande händer, hålla fast vi något som inte "är" längre.
Jag hoppas att om 10 år kommer debatten om homosexuella äktenskap känns löjlig. Jag hoppas att vi kan lägga fokus på att sprida lycka istället för att försöka bestämma vad folk kan eller inte kan göra beroende på deras sexuella läggning. Jag hoppas...

Do someting

Det har hänt en hel del sen jag senaste skrev. Jag har slutat simma, tagit examen och flyttat till Atlanta... Känns som en pers bara att skriva om det. Så kort och gått: det har varit stressigt, men nu känns det bra. Jag vet egentligen inte vad jag vill skriva om. jag tänker en hel del på framtiden. På vad jag vill göra, vem jag vill vara. Jag titta på en film igår som heter I Am. Det är en dokumentär om.. Ja den handlar om meningen med livet. Om vad som behövs för att vara lycklig. Om hur mycket vill ha mer, och mer få aldrig nog. Ledare och forskare från hela världen berättar i filmen om på något sätt är vi alla 

Men jag tror att i dagens samhälle handlar det mindre om givmildhet och mer om individualitet. Men inte en individualitet som visa att vi är starka och vi kan själv, utan mer en individualitet där jag kan allt och ingen vet bättre än mig. Med kommunikation och kunskap var som helst och när som helst, verkar det kanske som att vi inte behöver andras hjälp. Vi har hört talas om Survival of the fittest vilket visar på att tävling är en naturlig del av mänskligheten. Men i filmen berättar de att Darwin bara nämnde survival of the fitterst 2 gånger, men ordet kärlek över 200 gånger. Kan det vara så enkelt att kärlek gentemot andra människor är vad vi behöver för att vara lycklig? 

 I filmen pratar de om att naturen och mänskligheten är sammanvävda. Och när man tänker på naturen så är det väl så att ingenting i naturen tar mer än de behöver? och när det kommer till våran kropp, när det är något som tar mer än de behöver kallar vi de Cancer. Men vi då? när någon i vårat samhälle tar mer än en de behöver, då hyllar vi dem och ser upp till dem för deras ”framgång”.

Så vad gör man då? Om man faktiskt vill göra något för att skapa en bättre värld? Det finns ett uttryck i USA som går så här: Inch by inch life is a cinch and yard by yard life is hard. kort och gått: små steg gör saker lättare. Rom byggdes inte på en dag. Det där små steg för att kunna andra saker .

the accumulation of private property beyond one’s needs is unwise because it’s contrary to the natural world. It is also considered a mental illness.

Frihet eller Närhet

Det sägs att Kapitalism är motsatsen till socialism. I ett kapitalistiskt samhälle handlar det om att vara en individualist. Individualism är bra. Vi vill väl alla känna oss speciella och unika. Som att ingen är som oss och vi har något unikt att tillföra. Men med kapitalism och individualism kommer också den där känslan av att vilja ha. Vi vill vara individuella så därför blir det svårt att dela. Kapitalismen gör individualism enklare. Istället för att dela bil, tar vi vår egen. För tänk om vi vill åka hem tidigt. Istället för att gå till biblioteket för att låna en bok, beställer vi den på Amazon; för det är ju så jobbigt att lämna tillbaka. Våra hushåll får fler och fler tvapparater, för tänk om vi inte vill titta på samma program.

Tillslut så har vi skapat ett samhälle där alla har sina egna saker och ingen behöver dela med sig. Varför? för det är enklare så. Vi har mer frihet. När man bor i "the land of the free" så känns teorin ytterst aktuell. Landet av möjligheter sägs det. Men kan det vara så att, med mer frihet förlorar vi närhet? Kan det vara så att i ett samhälle där alla kan få allt, och ingen behöver dela förlorar vi det som vi kanske i grund och botten drivs av. Mänsklig närhet och konversation med andra människor. Men för det finns det ju facebook. Eller hur? ett stället där alla bara pratar men hur många är det egentligen som lyssnar? Det är lätt att få storhetsvansinne. Vi uppdaterar våran status och hoppas att någon ska gilla den. För vi vill ju alla bli hörd. Hörd eller berörd? det kanske är det vi borde fråga oss.

Men vänta ett tag. Kan det vara så att Socialism inte alls står för höga skatter och mer statlig kontroll. Social(ism). Kanske ett socialistiskt samhälle innebär ett samhälle där vi tvingas att dela med oss och därför också kommer varandra närmare. Kanske är det det vi behöver. Kanske.

Mycket vill ha mer, och mer får aldrig nog.

Jag vet inte vem jag är...

Som så många gånger förr har jag inte skrivit på länge. Inte för att jag inte haft tid, men mer för att jag inte riktigt vetat vad jag ville skriva om. Jag har två veckor kvar av skolan. 2 veckor kvar, sen är mina 5 år på College över. Det sägs att tiden går fort när man har roligt. Och ja, tiden har gått fort, men den har också gått sakta. Sakta när det kommer till skador, (vilket jag kanske inte faller inom ramarna för uttrycket) fort när det kommer till... Jag vet faktiskt inte. Jag vet inte var jag ville komma med den där klichén. Jag vet bara att, hur fort eller sakta tiden går, så är man aldrig redo när det är dags att ta nästa steg. Jag försöker att fokusera på det jag kan kontrollera, men just nu känns det som att det är ingenting. Jag skrev tidigare att ovissheten gör mig ovis, och det stämmer fortfarande. Jag vet ingenting. Jag vet inte vad jag vill, och jag vet inte vad som kommer bli. Jag är less på klichéer om hopp om framtiden; att allt kommer ordna sig, och att oro går ingenting gott. När någonting har sagt så många gånger så slutar det ha effekt. Som Pojken och vargen. Ni vet när man känner att ingen förstår. Där allt känns fel och hur man än försöker så är det ingen som kan förstå hur man känner. Min första reaktion är då att bli arg och förbannade. För att ingen förstår mig. Men sanningen om projektering är väldigt svart-vit. Det finns för det mesta inga gråzoner, och för det mesta så handlar det om vår egen frustration över något. Och när man inte själv vet hur man mår, eller vad man känner, hur kan man då förvänta sig att andra ska veta? för det är väl så , att när det kommer till kritan så kommer ingen någonsin att förstå än till 100 procent.

Håkan sjunger: jag vet inte vem jag är, men jag vet att jag är din.

Jag tror att det är min värsta mardröm, att allt jag vet är att jag är någon annans, men inombords vet jag ingenting.

Jag försöker förklara och jag försöker förstå. Allt på samma gång. Och jag tror säkert att det här inlägger är lika förvirrat som mina tankar. Men det är allt jag har just nu. Ingen logik, och ingen statestik. Inga säkra svar... bara känslor. Känslor som jag inte vet vad jag ska göra med.

So old its new

Excellence

Ovissheten gör mig ovis

Det är dags att skriva. Jag har funderat och funderat igen. Sen funderade jag lite mer, men det gjorde mig inge klokare. Framtiden är skrämmande. Det är väl därför jag funderar. För att jag är rädd. Ovissheten gör mig ovis och ju mer jag funderar och försöker desto suddigare blir det. Det kanske är det som menas med uttrycket "att stirra sig blind". Men när man stirrat sig blind och problemet fortfarande är där. Vad gör man då? Jo, då funderar man lite mer. Hur många gånger har vi inte hört uttrycket "Saker händer när vi minst anar det." Jag tror det är sant, men hur får man saker att hända om det bara händer när vi minst anar det. Hur slutar man att ana?

För man kan ju inte sluta försöka. Min kloka syster Anna sa det häromdagen. " att ge upp, det går inte. Det har jag försökt, men det går helt enkelt inte." Det kanske inte handlar om att ge upp. Men istället handlar det om att släppa taget. Acceptera det vi inte kan kontrollera och instället fokusera på här och nu. Det är minst sagt lättare sagt än gjort. För känslor kan vi inte kontrollera. Eller kan vi det? Jag har läst mycket om mental träning. Och som idrottare tror jag att det finns sätt att byta ut negativa tankar mot positiva. Det sägs så i alla fall. Jag vet inte längre. Tror det krävs mycket jobb. Och det kanske är det jag borde fokusera på. Det kan bli mitt nya mål. Efter regn kommer solsken, shoot for the stars.. etc etc. Ja det tror jag blir bra. Det kanske är som i mumintrollet. man skriver det på ett papper 5000 gånger. Då kanske det blir ändring på saker och ting.

Jag tror jag börjar med det. Sen får vi se. Om det är någon som vet ett bättre sätt kan ni höra av er.

Ösd love

Trohet är inte lika med godhet

Jag gick i kyrkan häromdagen. Fråga mig inte varfor jag trodde det kunde vara en del av min religiösa forskning. Eller anti religiösa kanske är mer den rätta definitionen. Jag försöker ha ett öppet sinne till allting och inte döma innan jag provat. Men om sanningen ska fram så kändes det mer som tortyr. Nar det hela började med sjungande till pop låtar om gud och ungdomar i kult liknande poser riktade sina armar mot himlen kande jag hur illamåendet började. Jag var tvungen att sansa mig. Allt jag kände för att göra var att kräkas och springa därifrån. Jag vet inte varför, men organiserad religion irriterar mig. Jag förstår att det ger folk en känsla av samhörighet och gemenskap, men jag förstår inte hur folk kan tro att det ända sättet att bli "hel" (enligt prästen söndags) är att ge upp sig själv och leva för gud. I mina ögon är det helt ologiskt. Men jag tror att det som stör mig mest är hur många kristna tror att de har patent på godhet. "han är en typisk kristen person" är något jag hör att för ofta. Så klart refererar de till någon som alltid är trevlig och försöker sprida godhet, men som att godhet är något som bara kristna förstår. Som att om du inte är kristen kan du inte vilja hjälpa andra. De flesta kristna här i södern är republikaner. För er som inte är så insatt in Amerikanska politik så definieras republikanerna som partiet som vill sänka skatter. Många republikaner pratar om hur fel det är att folk kan sitta hemma på soffan och bara vänta på sina bidragscheckar utan att behöva arbeta för pengarna. de är snabba med att dra alla över en kam. (på samma sätt som många svenskar (kristna eller inte) verkar tro att alla våra skattepengar går åt till att försörja bidragsfuskare.) Den republikanka-kristna dubbelmoralen är uppenbar och obegriplig på samma gång. De kristna predikar givmildhet samtidigt som de gör att som står i deras makt för att komma undan högra skatter. Bara för att de inte lägger pengar direkt i handen på en hemlös så tror de att pengarna inte går till behövande. Jag tror min sann att Jesus predikade givmildhet inte girighet. Och mm jag inte minns fel från barnens bibel så är girighet dessutom pa listan över dödssynder.

Jag försöker att ha ett öppet sinne. Låta folk tro vad de vill och inte bry mig. Men det är svårt. För falskhet irriterar mig mer än någonting annat. Allt är vill göra att få folk att förstå att deras filosofi inte går ihop. Att det lever i en fantasivärld. Men jag tror att på samma sätt som de inte kan övertyga mig att gud finns, kan jag inte ändra deras uppfattning om vad som är givmildhet och girighet. De sägs att den ända du kan ändra på är dig själv. Men när det kommer till religion vill jag inte ändra mig.

The problem

Lugnet mitt i Stormen

Igår var jag och lyssnade på en buddistisk Präst, Norman Fischer. Det var meditation och dialog. Jag tror inte på gud, jag tror inte ens på organiserad religion, men buddismen är den religion som verkar mest vettig i mina ögon. Jag gillar hur det fokuserar på det som finns inom oss. Hur vi kan, om vi tränar, kontrollera våra tankar och hitta ett inre lugn som för längesedan drunknat i ett yttre brus av prylar, personer, och problem. Vi försöker lösa problem. Men vi glömmer bort att lyssna. Både på oss själva och andra. För istället för att ta oss tid att lyssna skyndar vi på och försöker svara. Komma upp med en lösning så snabbt som möjligt, när lösningen kanske bara går att finna i lyssnandet. Istället för att sätta oss ned och andras, skyndar vi på för att hinna lösa alla problem som egentligen går att lösa. Norman sa att:

"The problem is not the problem.

The problem is my attitude about the problem. "

Och även fast vi har hört det så många gånger förut kändes det mer äkta. För så länge vi lever kommer vi att ha problem. Alla har problem, stora och små. Men det är i vår attityd som lösningen finns. Vi pratade om att hitta ett inre lugn med hjälp av meditation. Och jag tror att det är värt att försök. För om lösningen på mina problem går att finna inom mig är det värt 20 minuter om dagen.

Jag funderar mycket över religion och tro. Buddismen handlar också om osjälviska handlingar. Genuina handlingar, som kan hjälpa andra utan att hjälpa dig själv. Men ibland undrar jag om det finns några osjälviska handlingar. Kan vi göra något för någon annan utan att förvänta oss någonting tillbaka? Jag vill tro att vi kan. Men jag är inte övertygad. Jag tor att, till skillnad från buddismen, predikar Kristendomen det motsatta. För att komma till himmelen måste vi följa de 10 budorden. Inte döda, inte stjäla, inte tala illa om dina äldre osv. Men på något sätt känns det som någon slags dubbelmoral. För om anledningen till att du inte gör det här sakerna är för att du vill komma till himmelen så är dina handlingar i grund och botten själviska.

Jag vill tro att etik och moral är logiskt tänkande. Jag behöver inte läsa en 2000 år gammal bok för att förstå att det inte är rätt att stjäla. First Aid Kit sjunger: don't preach about morality, that's just human sense to me. Så sant som det är sagt.

Vad är meningen

Idag var det 4 år sedan martin dog. Och här är vi firandes över vinsten i det amerikanska fotbollsmästerskapen. Mina "new feeds" på facebook är varanna Martin varanna "roll tide" ( min skolas hejjar ramsa ) Det får en att fundera , när det kommer till kritan vad är meningen med allt och vad spelar fotboll för roll i det stora hela? Här beteer sig folk som Amerikansk gollege fotboll är en fråga om liv eller död. Igår vann vi. 14 gången någonsin. Jag borde vara glad men jag saknar Martin.