Personal Power

jag läser en book just nu som heter "focus on the good stuff." den handlar om uppskattning och att förvänta sig bra saker. boken innehåller övningar som ska hjälpa till att förbättra livskvaliten och hur vi ser på oss själva och framtiden. jag har ett råd och en övning jag vill dela med mig av. råd: förvänta dig politiva saker i framtiden. Trust that the universe will provide what you want. okej övningen.. i en dagbok skriv ned 5 saker du är tacksam för varje dag. det kan vara en person, en händelse eller något annat i ditt liv. Jag tänkte publicera mitt första 5 saker här:
saker jag är tacksam för:
1. Min familj
2. mina vänner
3. mina tränare som alltid bryr sig och sätter mina behov först
4. möjligheten att få plugga det jag vill samtidigt som jag får utöva den sport jag älskar
5. att mina operation gick bra och att jag återhämtar mig snabbare än förväntat.


nu är det er tur. vad är du tacksam för? kommentera occh berätta om det. behöver inspiration om jag ska skriva 5 saker varje dag i min dagbok.

hejdå!

skynda långsamt.. not my cup of tea

nu har det gått 9 dagar sen operationen. jag mår mycke bättre. fysiskt. inte så mycket psykiskt. jag försöker att inte tänka på hur lång tid det kommer ta att återhämta mig. hittills har det gått bra. det är lite som hemlängtan. när jag vet attjag inte kommer få åka hem på länge längtar jag inte så mycket, men ju närmare det kommer desto mer längtar jag... mitt förträngande av jobbiga tankar börjar dock bli svårare och svårare. . . det känns som att jag lever i en önskebubbla där jag gång på gång försöker övertyga mig själv att allt kommer att bli bra. lösa sig snabbt och smidigt och jag kommer klara mig utan nedslag. min bubbla har börjat läka. jag börjar tvivla på att jag kommer att orka. jag försöker att kväva dessa tankar men gång på gång kommer de upp. jag vet samtidigt att jag inte kan bli för peppad att komma tillbaka till simningen för då kan saker bli ännu värre. skynda långsamt inte min grej. osamanhängande och förvirrande skulle nog många tycka att det här inlägget är men så är också mina tankar och känslor. jag tror jag måste komma på en plan innan min bubbla spricker och jag den skrämmande verkligheten blir sanning.

som grädde på moset hittade jag nya bilder från yran i somras. det gjorde inte saken bättre.

jag tog ut mina stygn idag.. this is it

kanska inte syns så bra men..

operera mera...

jag har tänkt att skriva om operationen men jag har inte orkat. tänkte jag skriva om att jag skulle operera sen om att jag hade opererat men det har som inte blivit av.. men nu blir det av. med bara en hand och värk i axeln kommer anlägget bli relativt kort och sakna stor bokstav. för om du aldrig haar provat det förut så kan jag medela att en dators tangetbord är gjort för personer med tillgång till två händer och att skriva med en hand tär på tålamodet och krafterna. jag vet inte var jag ska börja. operarade mig i tisdags och det det var som de hade förväntat sig en labrum tear. nu måste jag ha armen i en skena i 4-6 veckor och efter 4 dagar är jag redan less. är trött mest hela tden och de första dagarna sova jag non-stop. vad mer kan jag berätta? oh ja.. tappade dessutom bort min iPod i måndags. dan innan operationen så veckan har varit sådär halv rolig. nu ska jag gå på rehab ...