skynda långsamt.. not my cup of tea

nu har det gått 9 dagar sen operationen. jag mår mycke bättre. fysiskt. inte så mycket psykiskt. jag försöker att inte tänka på hur lång tid det kommer ta att återhämta mig. hittills har det gått bra. det är lite som hemlängtan. när jag vet attjag inte kommer få åka hem på länge längtar jag inte så mycket, men ju närmare det kommer desto mer längtar jag... mitt förträngande av jobbiga tankar börjar dock bli svårare och svårare. . . det känns som att jag lever i en önskebubbla där jag gång på gång försöker övertyga mig själv att allt kommer att bli bra. lösa sig snabbt och smidigt och jag kommer klara mig utan nedslag. min bubbla har börjat läka. jag börjar tvivla på att jag kommer att orka. jag försöker att kväva dessa tankar men gång på gång kommer de upp. jag vet samtidigt att jag inte kan bli för peppad att komma tillbaka till simningen för då kan saker bli ännu värre. skynda långsamt inte min grej. osamanhängande och förvirrande skulle nog många tycka att det här inlägget är men så är också mina tankar och känslor. jag tror jag måste komma på en plan innan min bubbla spricker och jag den skrämmande verkligheten blir sanning.

som grädde på moset hittade jag nya bilder från yran i somras. det gjorde inte saken bättre.