nr 1, two to go

Första långbanetävlingen den här terminen. Och första veckan simningen faktiskt känts bra. Den här veckan har varit som natt och dag jämfört med resten av terminen och det känns grymt bra. Persade på 50 fritt i helgen. 1/10 vilket utan toppning var oförväntat. Tiden, 26.01 kanske känns lite irriterande men det är synd att klaga när jag aldrig varit snabbare förut. Var snabb på 50 men inte fullt så snabb på 100. hade 58.3 på frisimmet och 1.02.6 på fjärilen. feg ut men stark hem så det får jag ta med mig till framtiden. Nästa helg blir det SM kortbana, sen helgen efter det blir det US nationals yards. Allt i ett, och om allt går som jag vill kommer det gå snabbare och snabbare för varje avstamp. Vad som kommer hända vet bara framtiden, men jag vet att om två dagar sitter jag på ett plan till sverige.

Det var då, det här är nu

- Jag vill så mycket som jag inte skulle vilja att jag ville.

(Ingen rubrik)

Det är något jag vill skriva om. Men jag vet inte om jag borde. Jag vet inte var jag ska börjar, och jag vet inte hur jag ska sluta. Men jag måste få skriva av mig. Jag måste få berätta historien om Bill George.
Förra året hade vi en Massör som hette Bill George. Han var alltid glad, pratade alltid lite för mycket, och hans alabama-dialekt var alltid lite svår att förstå. Bill George finns inte längre. Han dog i tisdags, efter en lång kamp mot cancer. Det gör ont att tänka på det, och det gör ont att skriva om det. Det som gör mest ont är att tänka på alla drömmar han hade. Våra samtal kom oundvikligen alltid in på resor. Han berättade om alla resor han och hans fru hade gjort när de var yngre och mer än ofta berättade han om resor han inte hunnit med än men som han nån gång i framtiden ville få tid och råd till. Och när jag tänker tillbaka på våra samtal får jag lite dåligt samvete. För varje gång han berättade om saker han ville göra var jag alltid positiv och uppmuntrade honom alltid till att resa. Det kanske låter konstigt att uppmuntran kan få mig att få dåligt samvete. Men aldrig när vi pratade skänkte jag en tanke till hans cancer. Jag övervägde aldrig möjligheten att han faktiskt kanske aldrig skulle på möjlighet att uppfylla alla sina önskningar. Jag skänkte aldrig en tanke till att han kanske inte mådde så bra som han ville få oss att tro. Och när vår tränare förra veckan berättade att han var inne på sjukhuset igen, övervägde jag aldrig möjligheten att han kanske inte skulle klara det.
Vi hade begravning igår. Det gjorde ont. det gjorde ont att se hans fru gråta, det gjorde ont att se min tränare och lagkamrater gråta, men mest ont gjorde det att gråta själv. Jag försökte så gott jag kunde att inte gråta för mycket, för jag kände inte att jag hade rätt att vara så ledsen som jag faktiskt var. Bergravningen var i en katolsk kyrka och allt prat om Gud som vår skapare, hjälpte till att hålla mig distraherad. Men när min tränare, han som alltid står stark och självsäker, gick upp för att hålla sitt tal och bröt ut i tårar gick det inte att hålla något tillbaka.
Det var en jobbig dag. Jag är dålig på att hantera sorg. Men jag vet att svåra saker gör mig starkare, och jag vet också att Bills drömmar kommer att uppfyllas, på ett eller annat sätt.

Im sick of this shit

i helgen var det första gången för mig i Louisiana. Vi simmade LSU och New Orleans två dagar i rad. I helgen var också första gången jag har blivit rikigt laddad inför en lagkapp. Och då menar jag RIKTIGT laddad. Vi låg under och för att vinna tävlingen var vi tvungen att komma två i lagkappen, 4x100 fritt. Han satte mig på sista sträckan och innan vi gick upp för att starta kom kommentaren: - Im expecting a huge swim from you Ida! Så klart var jag nervös men de orden gjorde mig också grymt laddad. Bakom pallen kom Maggie fram till mig och i mitt ansikte sa hon: Im sick of this shit, Youre better than this! Aldrig förut har jag haft så mycket adrenalin. Jag kommer inte ihåg så mycket av loppet förutom att sista 25an gjorde riktigt ont. Så gärna som jag vill kunna säga att den här berättelse ska ha ett sago-slut så vore det en lögn. jag simmade fort men inte tillräkligt fort. Vi kom trea, Tävlingen slutade oavgjort, men det kändes som en förlust. Trots att besvikelsen var stor så var upplevelse större. Jag lämnade tävlingen mer förbannad, men också hungrigare på mer sånna upplevelser och utmaningar. Hungrigare på att vinna, och nästa gång är det min tur att vara först. för I am sick of this shit, och I am better than this.!