Trohet är inte lika med godhet

Jag gick i kyrkan häromdagen. Fråga mig inte varfor jag trodde det kunde vara en del av min religiösa forskning. Eller anti religiösa kanske är mer den rätta definitionen. Jag försöker ha ett öppet sinne till allting och inte döma innan jag provat. Men om sanningen ska fram så kändes det mer som tortyr. Nar det hela började med sjungande till pop låtar om gud och ungdomar i kult liknande poser riktade sina armar mot himlen kande jag hur illamåendet började. Jag var tvungen att sansa mig. Allt jag kände för att göra var att kräkas och springa därifrån. Jag vet inte varför, men organiserad religion irriterar mig. Jag förstår att det ger folk en känsla av samhörighet och gemenskap, men jag förstår inte hur folk kan tro att det ända sättet att bli "hel" (enligt prästen söndags) är att ge upp sig själv och leva för gud. I mina ögon är det helt ologiskt. Men jag tror att det som stör mig mest är hur många kristna tror att de har patent på godhet. "han är en typisk kristen person" är något jag hör att för ofta. Så klart refererar de till någon som alltid är trevlig och försöker sprida godhet, men som att godhet är något som bara kristna förstår. Som att om du inte är kristen kan du inte vilja hjälpa andra. De flesta kristna här i södern är republikaner. För er som inte är så insatt in Amerikanska politik så definieras republikanerna som partiet som vill sänka skatter. Många republikaner pratar om hur fel det är att folk kan sitta hemma på soffan och bara vänta på sina bidragscheckar utan att behöva arbeta för pengarna. de är snabba med att dra alla över en kam. (på samma sätt som många svenskar (kristna eller inte) verkar tro att alla våra skattepengar går åt till att försörja bidragsfuskare.) Den republikanka-kristna dubbelmoralen är uppenbar och obegriplig på samma gång. De kristna predikar givmildhet samtidigt som de gör att som står i deras makt för att komma undan högra skatter. Bara för att de inte lägger pengar direkt i handen på en hemlös så tror de att pengarna inte går till behövande. Jag tror min sann att Jesus predikade givmildhet inte girighet. Och mm jag inte minns fel från barnens bibel så är girighet dessutom pa listan över dödssynder.

Jag försöker att ha ett öppet sinne. Låta folk tro vad de vill och inte bry mig. Men det är svårt. För falskhet irriterar mig mer än någonting annat. Allt är vill göra att få folk att förstå att deras filosofi inte går ihop. Att det lever i en fantasivärld. Men jag tror att på samma sätt som de inte kan övertyga mig att gud finns, kan jag inte ändra deras uppfattning om vad som är givmildhet och girighet. De sägs att den ända du kan ändra på är dig själv. Men när det kommer till religion vill jag inte ändra mig.

The problem

Lugnet mitt i Stormen

Igår var jag och lyssnade på en buddistisk Präst, Norman Fischer. Det var meditation och dialog. Jag tror inte på gud, jag tror inte ens på organiserad religion, men buddismen är den religion som verkar mest vettig i mina ögon. Jag gillar hur det fokuserar på det som finns inom oss. Hur vi kan, om vi tränar, kontrollera våra tankar och hitta ett inre lugn som för längesedan drunknat i ett yttre brus av prylar, personer, och problem. Vi försöker lösa problem. Men vi glömmer bort att lyssna. Både på oss själva och andra. För istället för att ta oss tid att lyssna skyndar vi på och försöker svara. Komma upp med en lösning så snabbt som möjligt, när lösningen kanske bara går att finna i lyssnandet. Istället för att sätta oss ned och andras, skyndar vi på för att hinna lösa alla problem som egentligen går att lösa. Norman sa att:

"The problem is not the problem.

The problem is my attitude about the problem. "

Och även fast vi har hört det så många gånger förut kändes det mer äkta. För så länge vi lever kommer vi att ha problem. Alla har problem, stora och små. Men det är i vår attityd som lösningen finns. Vi pratade om att hitta ett inre lugn med hjälp av meditation. Och jag tror att det är värt att försök. För om lösningen på mina problem går att finna inom mig är det värt 20 minuter om dagen.

Jag funderar mycket över religion och tro. Buddismen handlar också om osjälviska handlingar. Genuina handlingar, som kan hjälpa andra utan att hjälpa dig själv. Men ibland undrar jag om det finns några osjälviska handlingar. Kan vi göra något för någon annan utan att förvänta oss någonting tillbaka? Jag vill tro att vi kan. Men jag är inte övertygad. Jag tor att, till skillnad från buddismen, predikar Kristendomen det motsatta. För att komma till himmelen måste vi följa de 10 budorden. Inte döda, inte stjäla, inte tala illa om dina äldre osv. Men på något sätt känns det som någon slags dubbelmoral. För om anledningen till att du inte gör det här sakerna är för att du vill komma till himmelen så är dina handlingar i grund och botten själviska.

Jag vill tro att etik och moral är logiskt tänkande. Jag behöver inte läsa en 2000 år gammal bok för att förstå att det inte är rätt att stjäla. First Aid Kit sjunger: don't preach about morality, that's just human sense to me. Så sant som det är sagt.

Vad är meningen

Idag var det 4 år sedan martin dog. Och här är vi firandes över vinsten i det amerikanska fotbollsmästerskapen. Mina "new feeds" på facebook är varanna Martin varanna "roll tide" ( min skolas hejjar ramsa ) Det får en att fundera , när det kommer till kritan vad är meningen med allt och vad spelar fotboll för roll i det stora hela? Här beteer sig folk som Amerikansk gollege fotboll är en fråga om liv eller död. Igår vann vi. 14 gången någonsin. Jag borde vara glad men jag saknar Martin.