................

Hej axel ska vi slå vad?

tänkte att det kanske var dags för en liten uppdatering. . . Men jag vet inte riktigt vad jag ska uppdatera om. Borde kanske berätta hur det gick med magnetröntgen jag gjorde för några veckor sedan. såå det visade sig att jag har en "torn labrum" i min vänstra axel. vet inte riktigt vad det heter på svenska men jag vet att det inte är bra. Jag vet att det har med stablisering att göra men vi vet inte än hur allvarligt det är. Skulle ha träffat en specialist i onsdags men det blev flyttat till nästa vecka så.. Inte så mycket att göra men det är jobbigt att gå och vänta på ett beslut om vad vi ska göra. Men jag försöker tänka att om det här hade varit i kära sverige hade jag förmodligen inte fått göra röntgen än, så vänta en vecka på att få träffa en av världens bästa axel ortopeder kanske inte är så illa ändå. Men jag har inte tid att vänta. Saknar vattnet enormt mycket. Har inte simmat på snart tre veckor. TRE VECKOR. Så länge har jag inte varit ledig på jag vet inte hur länge. Och operation eller inte, jag tror det kommer dröja ett tag efter onsdag tills jag får simma igen. . . Jag trodde att något sånt här skulle uppröra mig mer än det har, men jag tror att mycket ligger i att 1) om jag ska operaras så är nu den bästa tiden att göra det. 2) jag försöker att distrahera mig med andra oviktiga saker och 3) 2 veckor utan simning har inte gjort saken bättre alls och jag har ont i axeln varje dag, så om en operation skulle innebära att smärtan försvann så kan jag offra de månaderna det tar att bli helt återställt för att sen kunna träna som jag vill. Jag är inte orolig så ingen annan behöver oroa sig heller. Jag vill bara få veta vad som gäller och sen sätta planen i verk. vi får se hur det går

Världens bästa bror!

http://op.se/kulturnoje/kulturartiklar/1.832180

Lite sång, lite dans..

Min kära syster Anna åkte i söndags. sex veckor kändes som en och nu dröjder det allt för länge till jag träffar henne.
Det har hänt mycket sen sist. Inte minst med min inställning. Efter SECs var jag jättebesviken och ledsen att det inte gick tillräkligt fort för att jag skulle komma med till NCAA. Jag vet att jag simmade fort och jag vet att jag inte kunde förvänta mig stordåd efter en pågående axelskada, men det är ändå frustrerade när jag känner att jag är tillräkligt bra för att konkurera på den där tävlingen. Men efter vidare eftertanke eller lite distans kanske är ett bättre uttryck, har jag kommit fram till en samanfattning som får mig att må mycket bättre. Så jag hade tre mål inför tävlingen. eller jag hade fler mål men mina största tidsmål var: under 54 på 100 fj, under 23 på 50 fritt och 100 fritt slå skolrekordet: 49.44. Jag uppnådda alla dessa, men bara för att jag inte kvalade till NCAA och för att Hannah slåg mig på 100 fj kändes allt som ett misslyckande. med alla fakta på bordet förstår jag att mina jag faktiskt uppnådda alla mina mål som bara hade med mig att göra. För jag kunde inte påverka hur fort andra lag skulle simma eller hur bra form Hannah skulle vara i. Men med tävlingsinstinkten alltid på helspänn är det svårt att se bortom saker och faktiskt vara nöjd. Jag tror också att det faktum att jag inte kom med kommer att hjälpa mig med motivationen. Jag försöker att tänka att om jag hade uppnått alla mål hade jag ju inget att se framemot. Så jag ska använda de här för att jobba ännu hårdare nästa år, men först ska jag vila för mina axlar mår inte alls bra. Gjorde en magnet röntgen på min andra axel idag, så jag håller tummarna att det inte kommer vara så illa som dom tror. Men jag orkar inte oroa mig. It is what it is, och det finns inget jag kan göra åt det innan jag vet vad det är som försegår. tills dess tänker jag bara må bra. Det finns något som jag vill bättre om men jag tänker vänta, för mer än ofta händer det att när något roligt har hänt och man säger så händer det något som göra det inte fortsätter att vara roligt. . .

Inte roligt. . .

Jag vet inte var jag ska börja. Världens värsta dag. Vaknade med migrän och illamående på ett hotell i Georgia . kunde inte äta frukost. kräktes, sov en timme. åkte till badet. mådde fortfarande illa. Simmade in, simmade mitt lopp med utmattning i kroppen. Sakta. Blev arg och ledsen. 10 minuter senare upptäckte jag att mitt schampoo hade läkt över hela min mobil. Så där var jag, med Migrän, illamående, utmattning, frustation och besvikelse. Utan mobil. Helvetets dag följdes upp med en 5 timmar bilresa hem och nu sitter jasg här. fortfarande besviken. fortfarande frustrerad. Irriterad över situationen, frusterad över att jag inte äns fick chansen att prestrera. Innan loppet försökte jag att intala mig själv att det skulle gå. att jag kunde simma fort, trots illamående och migrän. . . Jag kände mig lurad, bedrägen. Det kändes som att någon hade tagit något ifrån mig som tillhörde mig. Jag tror inte på klychan folk säger till sig själv när det är nere; att det finns en mening med allt. . . Men jag tror att man kan hitta en mening med allt om man försökter tillräkligt mycket, och det är väl det jag måste göra. Titta närmare och fundera mera om jag kan hitta nån mening med det hela. Men medan jag gör drömmer jag mig bort.