Jag vet inte vem jag är...

Som så många gånger förr har jag inte skrivit på länge. Inte för att jag inte haft tid, men mer för att jag inte riktigt vetat vad jag ville skriva om. Jag har två veckor kvar av skolan. 2 veckor kvar, sen är mina 5 år på College över. Det sägs att tiden går fort när man har roligt. Och ja, tiden har gått fort, men den har också gått sakta. Sakta när det kommer till skador, (vilket jag kanske inte faller inom ramarna för uttrycket) fort när det kommer till... Jag vet faktiskt inte. Jag vet inte var jag ville komma med den där klichén. Jag vet bara att, hur fort eller sakta tiden går, så är man aldrig redo när det är dags att ta nästa steg. Jag försöker att fokusera på det jag kan kontrollera, men just nu känns det som att det är ingenting. Jag skrev tidigare att ovissheten gör mig ovis, och det stämmer fortfarande. Jag vet ingenting. Jag vet inte vad jag vill, och jag vet inte vad som kommer bli. Jag är less på klichéer om hopp om framtiden; att allt kommer ordna sig, och att oro går ingenting gott. När någonting har sagt så många gånger så slutar det ha effekt. Som Pojken och vargen. Ni vet när man känner att ingen förstår. Där allt känns fel och hur man än försöker så är det ingen som kan förstå hur man känner. Min första reaktion är då att bli arg och förbannade. För att ingen förstår mig. Men sanningen om projektering är väldigt svart-vit. Det finns för det mesta inga gråzoner, och för det mesta så handlar det om vår egen frustration över något. Och när man inte själv vet hur man mår, eller vad man känner, hur kan man då förvänta sig att andra ska veta? för det är väl så , att när det kommer till kritan så kommer ingen någonsin att förstå än till 100 procent.

Håkan sjunger: jag vet inte vem jag är, men jag vet att jag är din.

Jag tror att det är min värsta mardröm, att allt jag vet är att jag är någon annans, men inombords vet jag ingenting.

Jag försöker förklara och jag försöker förstå. Allt på samma gång. Och jag tror säkert att det här inlägger är lika förvirrat som mina tankar. Men det är allt jag har just nu. Ingen logik, och ingen statestik. Inga säkra svar... bara känslor. Känslor som jag inte vet vad jag ska göra med.