Det finns en känsla som inte går att beskriva men jag ska försöka ändå. Den är en känsla av vemod, inte sorg men ledsamhet. Inte på grund av någonting som har hänt. En känsla som får mig att vilja gråta. Inte på grund av något som har hänt utan bara för på grund av känslan. Jag känner mig ledsam men om någon skulle fråga mig varför så blir mitt svara Jag vet inte. Ingen bestådende känsla trots dess styrka. När känslan kommer spelar ingenting annat någon roll. Allt känns meningslöst och jag vill bara stoppa in mina hörlura och ignorera världen och alla människor i den. Jag vet att det inte är det bästa sätta att hantara den, men eftersom jag vet att imorgon kommer saker kännas bättre så tillåter jag mig själv.
Jag försökta sätta upp mina mål för den närmaste fyra åren idag och jag kom att inse hur rädd jag är. Jag försökta skriva ner vad jag ville uppnå men jag kunde inte. NCAA champion om 3 år, jag vågar inte tro. För vad vet jag om framtiden? jag har ingen aning om hur fort alla andra kommer simma eller hur mycket jag kommer utvecklas. Ja jag vet nu sitter ni där och tänker, ja men om du inte vågar tro så kommer du aldrig att lyckas. Men just nu vågar jag inte tro stora saker om mig själv. För vad händer om jag inte lyckas? Jag vet låter som att jag ger upp i förtid men det är inte sant. Jag måste bara hitta ett sätt att lära mig att tro att jag kan. Att tro att jag kommer att bli så bra som jag vill. Mina mål just nu är saker jag vill göra, men för att jag ska kunna tro att det ska hända måste jag ha en riktig plan. en vattentät plan (ursäkta sim-referensen) imorgon ska jag prata med min tränare. jag hoppas han har en plan åt mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar