Jag skäms mer än lovligt. Har varit hemma från London en vecka nu och inte en liten kommentar har jag lyckats åstakomma på bloggen. Shame on me.. vet inte riktigt vart jag ska börja, för egentligen är jag fortfarande överväldigad av hur underbart och fantastik den där staden är. Trotts en vecka men mol och regn svalnade inte kärleken. Den snarare växte. En annan kärlek och också växte var min kärlek till min älskade syster Anna. En vecka där jag i stort sätt bara umgicks med henne, och jag kan inte minnas att jag var irriterad på henne en ända gång. Nu känns det lite magiskt men tragiskt. Jag vet att mitt nästa London besök är allt för långt borta och under veckan vande jag mig vet att se min syster oavbrudet. Nu är jag långt bort från Anna och London och det känns lite melankoliskt. Jag insåg mer är förut att London har otroliga möjligheter och att även om det kostar skjortan att bo där så är det inte omöjligt. Jag insåg också vikten att ta vara på möjligheter och att man aldrig har något att förlora.
väl hemma i sverige igen känns det som att tiden står stilla samtidigt som jag oroar mig för att tiden går för fort. dubbel trubbel minst ut sagt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar