For whom the bell tolls

Folk här förstår inte. De förstår inte hur jag känner, eller hur jag mår. Just nu vill jag bara vara hemma. Tillbaka i Sverige med alla som kände honom. Jag vill bara prata om honom. Jagvill låta alla veta hur bra han var, hur älskad han var. Den enda som riktigt förstår här är min tränare. han rådde mig till att prata om allt som var bra med honom, och eftersom det inte finns någon här som kände honom så är det här det bästa stället jag har.

Jag minns när vi pratade om hur vi alla ville gifta oss med honom. För "Escobar" hur coolt är inte det att heta? Men det var inte den enda anledningen till att vi alla ville vara en "Escobar". För Martin var en av de få människor här på jorden som man inte kunde tycka illa om. Hur mycket man än försökte så gick det inte. Han var lekfull och omtänksam. Glad och perfekt.

Martin var inte bara lekfull och omtänksam, han var också anledningen till att jag kom försent till skolan varje dag mitt första år på gymnasiet. Vi vet alla att morgonen inte var Martins favorittid. Och när hans cykel dessutom gick sönder, ja då tog det långt tid att ta sig till Tessin. Det är klart att jag blev irritrerad men det var omöjligt att försöka vara irriterad på honom mer än fem sekunder.

Vi som gick med Martin på NSG kan nog alla skriva under på att Martin var ganska lat. Suckade ofta över hur han varje måndag pratade om hur han skulle träna alla morgonträningar den veckan. Hur hårt han skulle köra och alla styrkepass han skulle hinna med. Måndag och tisdag gick alltid bra, men när det började närma sig onsdag började orken tryta för honom och morgonträningarna förvandlades till sovmornar istället. Men det var det som var en del av hans charm. Så mycket motivation, så höga ambitioner. Så många mål och ambitioner.

Alla drömmar han hade, all hans motivation är nu borta men minnerna av honom finns fortfarande där, och jag är övertygad om att Martin fortfande finns omkring oss. Det känns fortfarande overkligt. Som en mardröm. Jag försöker fortfarande hitta någon att skylla på. frågan Varför flyger fortfarande genom mitt huvud.

var inne på Martins facebook sida för några dagar sedan. Där fanns det ett meddelande från Ida Sandin som sa : Mört, klart vi kommer. Frågan till svaret var: Ska vi ses när jag kommer hem?
Jag är övertygad om att vi alla kommer ses igen. För någon rättvisa måste det finnas. Vad är det annars för mening?

Martin status på msn säger "For whom the bell tolls". Klockorna ringer för dig Martin. För att du var en underbar människa.Jag hoppas du hör dem. Jag hoppas du mår bra och att var du än är är en vacker plats. En plats där du kan göra verklighet av dina drömmar.