Jag läste en gång att om man inte har något att se fram emot har man högre risk att bli deprimerad. Och det är lite så det känns. Inte som att jag är deprimerad men att jag inte har något att se fram emot. Utifrån sett verkar det säkert helt korkat. För om 7 månader slutar jag ju skolan och det är då livet börjar. Men för mig känns det inte så. Ovissheten gör att negativiteten tar över och jag känner mig nere. Negativiteten gör i sin tur så att jag inte vet vad jag vill göra. Stanna här, flytta hem... åka bort. Ingenting känns mer lockande än det andra och ju mer jag funderar desto mer förvirrad blir jag. Det känns som att klockan tickar, och ju närmare maj jag kommer blir möjligheterna mindre och mindre. Man kanske bara borde vänta och se. För någonting kommer ju att hända. Jag vet inte vad, men jag kan inte göra ingenting.
Jag är en planerare. Jag vill och försöker lista ut problemen innan de händer, men det kanske är det som är mitt problem. Fokusera på här och nu. Oroade dig inte över framtiden. Hur många gånger har jag inte hört det orden... Och sagt de orden till mig själv. Men när vi ändå är inne på klyschor, kan jag lätt påstå att det är "lättare sagt än gjort".. Jag brukar alltid avsluta mina inlägg med någon typ av sammanfattning men jag tror inte att ämnet kan sammanfattas riktigt än. Det krävs mer fundering och analysering. Under tiden tar jag gärna emot tips och tricks. Vem vet kanske leder det till den ultimata lösningen på alla oroande problem...
Då kan jag skriva en bok om det...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar