Ovissheten gör mig ovis

Det är dags att skriva. Jag har funderat och funderat igen. Sen funderade jag lite mer, men det gjorde mig inge klokare. Framtiden är skrämmande. Det är väl därför jag funderar. För att jag är rädd. Ovissheten gör mig ovis och ju mer jag funderar och försöker desto suddigare blir det. Det kanske är det som menas med uttrycket "att stirra sig blind". Men när man stirrat sig blind och problemet fortfarande är där. Vad gör man då? Jo, då funderar man lite mer. Hur många gånger har vi inte hört uttrycket "Saker händer när vi minst anar det." Jag tror det är sant, men hur får man saker att hända om det bara händer när vi minst anar det. Hur slutar man att ana?

För man kan ju inte sluta försöka. Min kloka syster Anna sa det häromdagen. " att ge upp, det går inte. Det har jag försökt, men det går helt enkelt inte." Det kanske inte handlar om att ge upp. Men istället handlar det om att släppa taget. Acceptera det vi inte kan kontrollera och instället fokusera på här och nu. Det är minst sagt lättare sagt än gjort. För känslor kan vi inte kontrollera. Eller kan vi det? Jag har läst mycket om mental träning. Och som idrottare tror jag att det finns sätt att byta ut negativa tankar mot positiva. Det sägs så i alla fall. Jag vet inte längre. Tror det krävs mycket jobb. Och det kanske är det jag borde fokusera på. Det kan bli mitt nya mål. Efter regn kommer solsken, shoot for the stars.. etc etc. Ja det tror jag blir bra. Det kanske är som i mumintrollet. man skriver det på ett papper 5000 gånger. Då kanske det blir ändring på saker och ting.

Jag tror jag börjar med det. Sen får vi se. Om det är någon som vet ett bättre sätt kan ni höra av er.