Jag har längtat
hem mer än någonsin på sistan tiden. Till och mer än jag gjorde när jag först
kom till USA för 5 år sedan. Längtar tillbaka till det som inte längre är, och
saknat stunder som jag vet inte går att återskapa.
När jag kom till
USA för 5 år sedan hade jag en klar plan med tydliga mål. Jag vill simma. Jag
ville simma fort och ofta. Och USA var perfekt för det. Möjligheterna och
tillgångarna fanns där. Men mest av allt visste jag vad jag ville.
Jag känner mig
inte orolig. Det är inte så att jag otrivs här. Men för första gången på mycket
länge, är nästa steg i livet inte självklart. Jag är inte 100 procent säker på
vad jag vill, eller hur jag ska hitta det. Jag saknar simningen. Men jag vill
inte ha den tillbaka. Jag längtar tillbaka till skolan, men jag känner mig
färdig. Jag saknar ”hemma”, fast jag vill inte åka hem. Det igenkännbara.
Tryggheten. Det är konstigt det där med saknaden. För det vi saknar är ofta
något vi inte kan återskapa. För känslan hör ihop med tillfället.
Mycket har
förändrats. Det senaste året har gått fort fast ändå långsamt. och det kanske
kommer ta ett tag innan jag hittar rätt. Innan sakar och ting börjar kännas
som
att jag är på rätt väg, på rätt
plats. Först då kanske mina mål blir tyliga.
