Betydelse och mening

Meningen med orden. Och skillnaden på betydelse och mening. Det kanske låter konstigt men många gånger har ordet inte samma mening som betydelse. Ta order neger tillexempel. I USA översätts det till nigger. Och det får man absolut inte säga. En känd kock sa ordet häromveckan på live tv och fick sparken. Och i Sverige, där har debatten om negerbollen varit en het fråga de senaste åren. Vissa tycker det är löjligt. Andra inte. Men det kanske beror på att olika ord har olika mening för olika människor. I USA användes ordet länge som ett skällsord för att beskriva en svart människa. Och pga av deras historia är ordet fortfarande väldig känsloladdat för många. Men i Sverige och andra sidan har ordet aldrig används för att degradera någon. I exakt översättning betyder orden den samma. Men meningen är pga historien väldigt olika. Jag tror att vi som människor i grund och botten som ett samhälle bestämmer ordens mening, och betydelsen är inte alltid den samma som meningen.

Och så var det ju det där med hur tiden förändrar ordet.

Ta till exempel det amerikanska order Gay. De flesta använder nu ordet för att beskriva någon som är homosexuell. Men ordet Gay betydde en gång i tiden “glad”. Ordets mening och ordet beskrivning har förändrats.

Med tid kommer förändring. Ordet neger är fortfarande känsloladdat och dess mening kommer inte ändrad på många år. Men meningen av ett ord bestämmer vi som människor. Det finns egentligen inga rätt eller fel. För om alla använder ett ord för att beskriva någonting annat än vad ordboken säger, är det då fel?

Trayvon vs Zimmerman

Jag vet inte om ni har följt den senaste Zimmerman vs. the state of Florida rättegången. Det var fallet där en 17årig svart kille, Trayvon Martin, skjöts ihjäl av en 30årig vit man, George Zimmerman. Det är i alla fall så media har valt att lägga fram fallet. Det var en lång och utdragen rättegång, med non-stop media pådrag. När juryn fann Zimmerman oskyldig trodde man kanske att mediareportagen skulle börja tyna. Men inte då. Nu, efter beslutet ska de prata om varför det blev som det blev och om juryn gjorde rätt som lät Zimmerman gå fri efter att ha skjutit ihjäl Mr. Martin. Allt fokus läggs nu på att analysera och repetera det som redan sagts om och om igen. Och frågan om ras hade med saken att göra verkar aldrig gå av dagsordningen. Det var i medias ögon, och många oss andra, en rasladdad rättegång. Även om ordet Racial Profiling aldrig fick nämnas. Debatten kommer fortsätta i dagar, veckor, kanske månader, men istället för att fokusera på det uppenbara faktum att folk har fördomar och förutfattade meningar, och en värld utan rasskillnader är långt ifrån verklighet, borde vi nu lägga fokus och energi på det som faktiskt kan gå att lösa.
Beslutet om att fria Zimmerman hade ingenting med ras att göra. Beslutet grundades på en Florida lag som i stora drag säger att, om du känner hotat till livet kan du använda alla medel för att skydda dig själv. Jag säger inte att jag tycker att Zimmerman gjorde rätt som skjöt ihäl Trayvon. Mina personliga åsik är den motsatta. Men det som i slutändan stod ivägen för rättvisa var lagen.
Vi kan debattera till ändo om Zimmerman verkligen "Kände sig" hotad i konfrontationen med Trayvon, men att försöka sätta sig in i någon annan människas känslor är bland det svåraste man någonsin kan ställas inför. Hur skulle en jury kunna Bevisa att Zimmerman inte KÄNDE sig hotat till livet? Med facit i hand tror jag att fokus måste läggas på den absurda "stand your ground" lagen. Rätt eller fel, liv eller död borde inte vara en fråga om känslor. För känslor är subjektiva 10 gånger utav 10. Vi kan inte få Trayon tillbaka, men vi kan lägga allt fokus på hur vi kan avskatta Stand you ground lagen i alla amerikanska stater för att undvika att någonting sånt här händer igen. Eller i alla fall få rättvisa i slutänden.

Name-calling is fear's first line of defense, and with the name comes the sealed box that reduces human complexity to a checklist of prejudice and convenience. - Tom Shadyac

Att Fördöma fördomar.

Jag har tänkt en hel del på det här med fördomar. Vi har alla, förutfattade meningar om allt och ingenting. Som människor gillar vi ordning. Och vi försöker, utan att inse, placera folk i fack. För att lättare kunna förstå. Ingens verklighet är den samma för beroende på var vi kommer ifrån och vad vi gått igenom kommer våra upplevelser att förändras.

Här om veckan träffade jag en dansk tjej som kommit hit till Atlanta för att göra praktik i 4 månader. Första dagen på jobbet hade en av hennes arbetskamrater frågat henne om hon tyckte att det var konstigt med alla "svarta" människor här i Atlanta. Hennes svar var till hans förvåning att hon faktiskt inte hade tänkt på det. Det kan kanske låta konstigt. Någon som kommer från Skandinavien där vi inte har speciellt många mörkhyade borde väl vara mer uppmärksam på alla mörkhyade i en ny stad. Men något som kan verkar konstigt är egentligen väldigt logiskt. För för någon som växte upp i Skandinaven är någon med mörk hud samma som någon med ljus hud. Vi har alla haft samma uppväxt, och våra olikheter är "bara" på utsidan. Man skulle tro ju fler mörkhyade någon träffat desto mer skulle de inse att vi är alla lika.  Men här handlar det om något så mycket mer är bara hudfärg. Här i USA är handlar hudfärg om så mycket mer är bara hur vi ser ut. Deras bakgrund rotar sig i historien om mörkhyade som togs hit för inte allt för längesen för att jobba för vita, utan lön eller värde. Slaveri. Och även om slaveri var upphävd i slutet på 1800-talet så lever historien kvar och klyftorna är mer påtagliga. Här handlar det mer om olika kulturer även om vi prata om det som olika raser. På grund av deras bakgrund så ser de mer olikheter än bara hudfärg.

Jag önskar att vi alla kunde behandlar varandra med respekt. För vi är ju alla bara människor. Att fördomar kunde fördömas, och vi alla skulle kunna se varandra för den vi är som person. Men jag förstår också att vår bakgrund är en del av den vi är, och vår bakgrund påverkar hur vi ser på andra människor. jag är glad att jag växt upp i ett samhälle där hudfärg bara handlar om hudfärg. Det är i alla fall en mindre förutfattad mening att ta ställning till när jag träffar nya människor.

Lika värde. Olika lön

Jag såg på bloggstatistiken att mitt senaste inägg var den 7 November 2012 och  har jag så många gånger, mellan då och nu, tänkt att jag ska skriva om saker jag tänkt på. Men det jag tänkt på har känts för stort. För komplicerat att jag inte vetat var jag ska börja.

I senaste tider, sen det Amerikanska valet har frågor om vapen, kvinnomisshandel, ekonomi, och  arbetslöshet stått på dagordningen. Nyheterna har rapporterat och diskuterat utan att egentligen kunna fastslå vad som borde göras. Vissa förslag till förändring har varit konkreta. Andra inte. Men det är väl så när partierna är varandras motsatser. Det blir mycket snack och lite verkstad. Och många gånger känns det som att mer fokus läggs på "vinna" över de andra partiet istället för att faktiskt lösa ett problem. 

De senaste veckan har minilönen varit i fokus. Obama vill höja minilönen. För ingen som tjänar 7.25 i timmen kan klara av att betala räkningar, mat och alla andra utgifter. Från 7.25 till 9 dollar i timmen. De som är emot säger att de kommer att minska antalet jobb och göra de svårare för företagsägare att anställa folk. Vilket i sin tur skulle leda till en ökad arbetslöshet. Folk som är emot förslaget om en minimilön höjning påstår också att dessa jobb är "starter-jobs" som hjälper folk att få en fot in på arbetsmarknaden. 

Som så många gång förr är det svårt att veta vad som är rätt eller fel beslut. För det är så klart inte bra för ekonomin om arbetslösheten ökar. 7.25 är väl bättre än ingenting. 

Men jag kan inte annat än fråga mig hur många anställda som börjar med att tjäna 7.25 på MacDonalds efter ett år eller två får en löneförhöjning. Eller hur många av de som jobbar som försäljare eller servitriser kan klättra inom företaget med sitt lågavlönade så kallade "starter-job". Om jag får gissa är de inte många. Så då kan vi inte direkt påstå att dessa 7.25 jobb är ett bra sätt för folk att komma in på arbetsmarknaden. För för de allra flesta är 7.25 inte tillfälligt. 

Jag tror att det är svårt att säga vad e gyllene numret är för hur LITE företag ska få betala för arbetskraft. Hur mycket kan vi höja minilönen utan att de påverkar antalet jobb på arbetsmarknaden? 

Jag är långt från något geni i matematik eller ekonomi som kan räka på det. Men jag vet att folk MÅSTE tjäna tillräckligt för att kunna leva. Alla behöver inte kunna köpa den senaste mobiltelefonen eller ha nya skor varje månad. Men alla borde ha rätt till att tjäna tillräckligt för att kunna betala för mat och husrum. Att kunna leva. Det är en mänsklig rättighet. Det är aldrig okey för stora (eller små) företag att utnyttja människor situation. Vi är alla människor och vi förtjänar alla att bli behandlade med respekt. 

Politik. Tillsammans

Då var valet över. Äntligen! kan man tycka, för under de senaste månaderna har vi bombarderats reklam, nyheter och personliga kommentarer på facebook och twitter. Hela världen har tittat och tyckt. Argumenten varierar. Allt från Gud, enkonomi, Bidrag, yttrandefrihet, mänskliga rättigheter. mm mm.
Alla har en åsikt men när det kommer till kritan, hur mycket förändras egentligen våra liv efter ett val? Som en gammal vanlig Svensson utan problem, förmodligen inte så mycket.

Det som gör mig mest upprör är folks okunskap om allt och ingenting. Den kristna befolkningen är upprörd för att Romney inte vann (för tydligen är Obama inte tillräckligt Kristen i deras ögon). Men samtidigt säger de att "Gud har en plan och allt kommer att lösa sig." Ja man väljer ju vad man vill tro på. Ett annat argument mot Obama är att med hans politik kommer folk bara sitta hemma och vänta på sin bidragscheck. För så ser republikanerna på bidrag. De verkar tro att alla som får bidrag inte vill jobba. Att de bara sitter hemma och utnyttjar systemet. Och ja, så klart finns det folk som utnyttjar systemet. Det kommer alltid finnas bidragsfuskare hur mycket vi än försöker att undvika det. Men det som är viktigt att komma ihåg är att de flesta som får bidrag faktiskt behöver pengarna. De kan inte klara sig själv, och behöver hjälp att ta sig på fötter igen. Det finns folk som utnyttjar systemet på alla nivåer. Rika som fattiga. Men jag tror mer på att ta från de rika och ge till de fattiga. Ärlighet och Moral är inte alltid en drivande faktor i folks beslut, men utan empati och medkänsla kommer vi inte åstadkomma en  långsiktig förbättring.

Pratet om minoriter är stort i USA. Man kategoriserar, och placerar folk i fack. Allt för statistikens skull. I ett desperat försök att inte diskriminerar skapas klyftor mellan rika och fattiga, Svarta och vita. Kristen och Ateist. Jag tror att det är viktigt att prata om olikheter. Att hjälpa de som har varit utsatta för diskriminering under århundrades tid. Men jag tror att, hur olika vi än ser ut, så är vi alla väldigt lika. Vi är alla gjorda av kött och blod, och vår värld är inte svart eller vit. Eller blå eller röd heller för den delen. Vi måste alla jobba tillsammans om vi vill åstadkomma förbättring.

Jag tror för övrigt inte på två-parti systemet i USA. Ja jag vet att det finns fler att välja mellan, men vem kan ärlig säga att de vet vem Gary Johnson är? Liberala partiets kandidat. Men han hade ju ingen chans i en tävling där hans motståndare köpt reklam för 5 billioner dollar, och vars kampanjer följs av medier dag ut och dag in. Obama sa i sitt segertal att: We are not red states or blue states, we are the United States of America. Ett bra motto som man bara kan hoppas blir sant. Livet är inte en tävling. Nu måste de röda och blåa partiet jobba tillsammans. Förhoppningsvis blir det inte allt för svårt. Men hoppet är litet.

Jag tror för övrigt att Romney hade haft en chans till en guldmedalj. Men bara om han hade gått ifrån sina extrema åsikter om att 47 procent av amerikanerna är lata och bara vill sitta hemma. Och om hade varit lite mindre kristen och insett att det är år 2012 och homosexuellas rättigheter inte längre kan sopas under mattan. Jag tror inte man kan leda ett land med 300 millioner OLIKA människor om man bara bryr sig om folk som är lika som än själv.

Lite sånt

Jag känner för att skriva. Men jag vet inte riktigt vad jag vill skiva om. Kanske borde berätta om vad som har hänt sen sist. Men jag vet inte om jag vill prata om. Kanske borde diskutera politik i USA för det är ju  på världsagendan, eller varför inte Sandy. Men Sandy känns, tro det eller ej inte speciellt aktuellt för mig. Ja visst har det blåsigt en del, men för en gångs skull var stormen inte i södern utan i Norr. Men det är klart, hemma i Sverige har vi inte sånt där busväder. 

Jag kanske borde skriva om förändring. För det känns som att det senaste året har varit en förändring efter en annan. Fast det skrev jag väl om förra gången. Sen sist jag skrev har jag börjat ett jobb, slutat ett jobb och flyttat till en ny lägenhet. Ytterligare förändringar, men för första gången på länge känns det faktiskt bra. Vårt nya ställe är inne i stan och det finns till och med trottoarer och bussar som går titt som tätt. Det börjar kännas som ett hem. Det är inte hemma. Men det känns som ett hem. Jag har tänkt att ta bilder men det blir nog en annan gång. 

Dagens citat:

You are not a human doing. You are a human being. 

so long 

Längtan

Jag har längtat hem mer än någonsin på sistan tiden. Till och mer än jag gjorde när jag först kom till USA för 5 år sedan. Längtar tillbaka till det som inte längre är, och saknat stunder som jag vet inte går att återskapa.

När jag kom till USA för 5 år sedan hade jag en klar plan med tydliga mål. Jag vill simma. Jag ville simma fort och ofta. Och USA var perfekt för det. Möjligheterna och tillgångarna fanns där. Men mest av allt visste jag vad jag ville.

Jag känner mig inte orolig. Det är inte så att jag otrivs här. Men för första gången på mycket länge, är nästa steg i livet inte självklart. Jag är inte 100 procent säker på vad jag vill, eller hur jag ska hitta det. Jag saknar simningen. Men jag vill inte ha den tillbaka. Jag längtar tillbaka till skolan, men jag känner mig färdig. Jag saknar ”hemma”, fast jag vill inte åka hem. Det igenkännbara. Tryggheten. Det är konstigt det där med saknaden. För det vi saknar är ofta något vi inte kan återskapa. För känslan hör ihop med tillfället.

Mycket har förändrats. Det senaste året har gått fort fast ändå långsamt. och det kanske kommer ta ett tag innan jag hittar rätt. Innan sakar och ting börjar kännas

som att jag är på rätt väg,  på rätt plats. Först då kanske mina mål blir tyliga.